Detta brev har skickats till riksdagens talman för att lyfta en enkel men grundläggande fråga: om en svensk medborgare anser att riksdagen själv har kränkt medborgarens rättigheter genom en bristfällig rättslig och politisk struktur, maktkoncentrationen inom den lagstiftande makten, avsaknaden av oberoende rättslig tillsyn, eller genom att i praktiken beröva medborgaren effektiv tillgång till oberoende rättslig prövning, till vilken oberoende rättslig instans ska medborgaren då vända sig?
Brevet framhåller att detta inte är en teoretisk fråga, utan ett konkret problem kopplat till rättsstaten, rätten till en rättvis rättegång och medborgarens förtroende för Sveriges rättsliga och politiska struktur. Den fullständiga texten finns tillgänglig nedan.
Riksdagens svar och en analys av dess innebörd
Borås, 19 maj 2026
Ärende: Formell begäran om att identifiera en oberoende rättslig instans som är behörig att pröva en medborgares klagomål mot riksdagen
Till riksdagens talman,
Jag skriver detta brev i egenskap av svensk medborgare och filosof som under många år har forskat om filosofin om mänskliga rättigheter, lag, rättvisa, ansvar och god samhällsstyrning.
Syftet med detta brev är att ställa en enkel men grundläggande fråga: om en svensk medborgare anser att riksdagen själv har kränkt medborgarens rättigheter genom bristfällig lagstiftning, en ineffektiv rättslig struktur, avsaknad av oberoende rättslig granskning eller genom att i praktiken beröva medborgaren rätten till effektiv rättslig prövning, vilken oberoende rättslig instans ska medborgaren då vända sig till?
Detta är inte en teoretisk fråga. Den är direkt kopplad till mitt liv, min psykologiska trygghet, min rätt till rättslig prövning och min tillit till rättsstatens principer i Sverige.
I egenskap av filosof har jag rätt att bedriva min filosofiska forskning. För att kunna fortsätta mitt arbete behöver jag psykologisk trygghet. Sedan 2023, då frågan om barn som hållits hungriga återigen uppmärksammades i svenska medier, har jag berövats min psykologiska trygghet.
De fyra huvudsakliga skälen till att jag anser att riksdagen har kränkt mina rättigheter är följande:
1. Svagheten i maktdelningen och maktkoncentrationen inom den lagstiftande makten
2. Avsaknaden av en författningsdomstol
3. Ersättandet av rättskipning med byråkrati
4. Institutionell tystnad som ett instrument för förtryck och bevarandet av ett slutet system
1. Svagheten i maktdelningen och maktkoncentrationen inom den lagstiftande makten
Genom att ignorera filosofin bakom maktdelningsprincipen och den praktiska maktkoncentrationen inom den lagstiftande makten har riksdagen i praktiken ersatt verklig demokrati med en oligarkisk tendens inom en skenbart demokratisk struktur.
Riksdagen har glömt att maktdelning är avgörande för att värna medborgarnas rättigheter, eftersom den förhindrar att politisk, dömande och verkställande makt koncentreras till ett enda centrum. Maktdelningen mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten skapar avstånd och ömsesidig kontroll i samhällsstyrningen. Om den lagstiftande makten inte bara stiftar lagar, utan också i praktiken kontrollerar den verkställande apparaten och dominerar medborgarnas tillgång till rättsligt skydd, lämnas medborgaren försvarslös mot makten. Detta beror på att just den institution som skapar regeln kan styra dess genomförande och därefter, direkt eller indirekt, pröva medborgarnas klagomål. Under sådana förhållanden förvandlas lagen från ett instrument för att upprätthålla rättvisa och medborgarnas rättigheter till ett verktyg för att påtvinga en politisk vilja.
I en sådan situation kan den lagstiftande makten stifta ”icke-lag” och påtvinga folket den, eller tillämpa vilken del av lagen den vill och ignorera vilken del den inte vill tillämpa. I verkligheten får rättsstatsprincipen ge vika för lagstiftarens godtycke och egenmäktiga vilja.
Sverige har till exempel undertecknat barnkonventionen, och riksdagen har införlivat dess bestämmelser i svensk lag. Om föräldrar håller sitt barn hungrigt och de myndigheter som ansvarar för att lagen efterlevs får kännedom om detta, ingriper de och räddar barnet från de vanvårdande föräldrarna. Men när ett företag höll hundratals barn hungriga i tolv år, blundade lagen och de som ansvarade för att den efterlevdes för kränkningen av barnens rättigheter.
2. Avsaknaden av en författningsdomstol
Avsaknaden av en författningsdomstol innebär att en svensk medborgare saknar en oberoende väg att direkt angripa en lag som kränker medborgarens rättigheter. I en verklig demokrati måste en författningsdomstol kunna pröva lagar som stiftats av den lagstiftande makten mot högre normer, däribland grundlagarna, grundläggande rättigheter och landets åtaganden på människorättsområdet. I Sverige möts dock medborgaren av ett slutet system när riksdagen stiftar en lag eller skapar ett rättsligt ramverk som i praktiken gör medborgarnas rättigheter verkningslösa. Följaktligen stiftar den lagstiftande makten inte bara lagar, utan förblir även immun mot effektiv rättslig granskning av sin egen lagstiftning. I en sådan situation blir medborgarnas rättigheter beroende av viljan hos just den institution som själv borde vara föremål för granskning.
Om riksdagen agerar lagstridigt och, i stället för lag, stiftar ”icke-lag” och därigenom ägnar sig åt rättsligt vilseledande och missbruk av allmänhetens förtroende, har medborgaren inget sätt att utkräva ansvar av denna institution.
Lagen (2009:62) var ett tydligt exempel på en sådan ”icke-lag”. Riksdagen antog en lag under rubriken ”åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism”, men denna lag skapade inte ett självständigt och tydligt penningtvättsbrott. I praktiken tyngdes hederliga medborgare och företag av blanketter, kontroller och rapporteringskrav, medan kriminella möttes av ett straffrättsligt vakuum i stället för en tydlig och avskräckande lag. Ur ett moraliskt perspektiv var påtvingandet av en sådan ”icke-lag” rättsligt vilseledande och missbruk av allmänhetens förtroende. Det grundläggande problemet är att medborgaren, i avsaknad av en författningsdomstol, saknar effektiva medel för att angripa sådan lagstiftning eller utkräva ansvar av riksdagen.
3. Ersättandet av rättskipning med byråkrati
Ersättandet av rättskipning med byråkrati är ytterligare en faktor som berövar den svenska medborgaren faktisk tillgång till rättslig prövning. I ett sunt rättssystem måste en medborgare kunna få en kränkning av sina rättigheter prövad av en oberoende, opartisk och behörig domstol, en domstol som har befogenhet att meddela bindande avgöranden och pröva tvister mellan medborgaren och den offentliga makten.
I Sverige hänvisas dock medborgaren, i samtliga fall där ett strukturellt fel har orsakat orättvisa, till administrativa organ, tillsynsmyndigheter, klagomålsinstanser och kvasijudiciella organ i stället för att få tillgång till en sådan domstol. Dessa organ kan inte ersätta en oberoende domstol. De verkar vanligtvis inom samma byråkratiska struktur som medborgaren har klagat mot, och saknar ofta den befogenhet eller den vilja som krävs för att bryta orättvisans cirkel.
Följaktligen flyttas medborgarens klagomål från ett skrivbord till ett annat, registreras och granskas administrativt, men når aldrig fram till verklig rättslig prövning. I en sådan situation blir byråkratin, i stället för att vara porten till rättvisa, en mjuk men sluten vägg; en vägg som skenbart lämnar vägen öppen för klagomål, men som i praktiken stänger vägen till rättvisa.
4. Institutionell tystnad som ett instrument för förtryck och bevarandet av ett slutet system
Institutionell tystnad är ett av de mest effektiva instrumenten för förtryck i det slutna svenska systemet. När en medborgare ställer en rimlig fråga, lägger fram bevis, lämnar in ett klagomål, varnar och söker rättvisa, men de ansvariga institutionerna underlåter att svara, är denna tystnad inte neutralitet; den är medverkan till att bevara orättvisa.
Institutionell tystnad är inte bara administrativ svarslöshet; den är en form av vit tortyr. Genom denna metod möts medborgaren varken av ett öppet angrepp, ett tydligt beslut, ett motiverat avslag eller tillgång till verklig rättslig prövning. Medborgaren nöts ned genom tystnad, dröjsmål, hänvisningar, likgiltighet och uteblivna svar. Detta är inget mindre än att döda genom tystnad och med tystnad.
Under sådana omständigheter blir tystnaden ett verktyg för att psykiskt bryta ned medborgaren. Medborgaren möts endast av en mur av svarslöshet; en mur som varken tar ansvar, ger en förklaring eller öppnar en väg till rättvisa. Denna metod lämnar medborgaren psykiskt utmattad, isolerad och försvarslös, utan att den ansvariga institutionen någonsin tvingas öppet ta ansvar för sitt beslut eller sin underlåtenhet.
När alla ordinarie vägar för att söka rättvisa är stängda, när rimliga frågor förblir obesvarade och när bevis, varningar och klagomål slår mot tystnadens mur, kan medborgaren förlora sin psykiska självkontroll och till och med nå den punkt där han hotar med självbränning eller självmord. I en sådan situation riktar systemet, i stället för att ta itu med orsaken till krisen, in sig på krisens konsekvens: det förvandlar den medborgare som söker rättvisa till ett psykiskt problem, kopplar in polisen och skickar honom till ett psykiatriskt sjukhus.
Jag presenterar inte detta förlopp enbart som en teoretisk observation. Jag har själv dokumenterat det i ”Mentalsjukhuset: Realpolitikens svar på min begäran om rättsstatens principer”: en medborgare som under flera år varnat för penningtvätt, bristfällig lagstiftning och de svenska institutionernas passivitet möttes, efter att ha mött tystnad och obstruktion, inte av ett rättsligt eller politiskt svar, utan av ett polisingripande och en förflyttning till en psykiatrisk avdelning.
Detta exempel visar hur institutionell tystnad fungerar inom ett slutet system: först lämnar den medborgaren utan svar; sedan bryter den ned honom; och slutligen används hans utmattning som ett vapen mot honom genom att framställas som ett psykiskt problem. På så sätt, i stället för att ta itu med orättvisan, förvandlas själva den medborgare som söker rättvisa till problemet.
Institutionell tystnad bevarar det slutna systemet och blir en mekanism för att reproducera en kultur av ansvarslöshet. Ingen svarar, ingen tar ansvar, och det finns ingen oberoende instans som kan bryta denna tystnad. I en sådan struktur lever orättvisan kvar, inte bara genom felaktiga beslut utan också genom att kravet på rättvisa lämnas obesvarat. Här är tystnaden inte ett instrument för förvaltning; den är ett instrument för förtryck.
För att se ett praktiskt exempel på denna kultur av ansvarslöshet räcker det att se på de 340 mejl som jag skickade till riksdagens ledamöter. När de ställdes inför frågan om barn som hållits hungriga förblev 335 av dem tysta och svarade inte alls, medan fem gav ovidkommande svar. Just denna tystnad fungerade som en skyddande mur som möjliggjorde den fortsatta kränkningen av barnens rättigheter i mer än tolv år. När folkvalda företrädare upprätthåller en sådan tystnad inför kränkningen av barnens rättigheter, hur kan man då förvänta sig att de ska ta ansvar för kränkningen av en vuxen medborgares rättigheter?
Tystnad inför orättvisa är inte neutralitet. Tystnad inför en rimlig fråga är inte bara en underlåtenhet att svara. Institutionell tystnad, när den används medvetet och ihärdigt, blir ett tyst instrument för förtryck. Denna tystnad fjärmar medborgaren från tron på lag och rättvisa; den lämnar medborgaren ensam, bryter ned honom och använder sedan just den utmattningen som ett skäl för att diskreditera honom. Detta är den punkt där tystnaden passerar ansvarslöshetens gräns och blir en tyst form av våld.
Mot bakgrund av de fyra punkter som redovisas i detta brev håller jag riksdagen ansvarig för att ha kränkt mina rättigheter som medborgare. Grunden för detta ansvar är att riksdagen inte bara stiftar lagar, utan i praktiken har skapat och upprätthållit en struktur som berövar medborgaren effektiv tillgång till oberoende rättslig prövning.
Som medborgare, efter att ha arbetat, betalat skatt och genom min röst överlåtit min suveränitetsrätt till landets politiska struktur, betraktar jag god samhällsstyrning som min tydliga och rättsligt grundade rättighet. God samhällsstyrning innebär att varje medborgare måste kunna åtnjuta sina grundläggande rättigheter, däribland säkerhet, fred, rättvisa, rättsstatsprincipen och rätten till effektiv rättslig prövning.
Ur ett människorättsperspektiv är det väsentliga att ha tillgång till en rättvis rättegång. När en individ anser att han eller hon har utsatts för en orättvisa, måste individen kunna ställa den som har kränkt individens rättigheter inför domstol och ställa den personen till ansvar. Det spelar ingen roll om den som kränker en individs rättigheter är en enskild person, ett företag med flera tusen anställda eller riksdagen som institution med 349 ledamöter. Det som är avgörande, och som inte får förvägras medborgaren, är rätten till rättslig prövning.
Därför ställer jag denna fråga som en formell begäran till riksdagens talman:
Om jag som medborgare anser att riksdagen har kränkt mina rättigheter genom sin lagstiftning, genom den befintliga rättsliga strukturen och genom att i praktiken beröva mig effektiv tillgång till oberoende rättslig prövning, vilken oberoende rättslig instans har behörighet att pröva mitt klagomål mot riksdagen?
Jag begär att ni tillhandahåller mig namn, adress och det formella förfarandet för att vända sig till en sådan instans.
Om någon sådan instans inte finns, vänligen ange detta uttryckligen; i så fall rör det sig inte enbart om mitt personliga klagomål, utan vi står inför en grundläggande brist i de svenska medborgarnas tillgång till rättslig prövning mot den lagstiftande makten själv.
Med vänlig hälsning,
Bahman Azadfar