1. Riksdagens svar:
Hej Bahman,
Tack för ditt mejl till talman Andres Norlén. Vi bekräftar härmed att det är mottaget. Brev som inkommer till talmannen från allmänheten diarieförs inte utan hålls ordnade. Det finns därmed inte något diarienummer.
Den instans du efterfrågar finns inte. Klagomålet om att inrätta en författningsdomstol eller liknande är en politisk fråga inom rättsväsendet. Eftersom talmannen är partipolitiskt neutral i sitt ämbete ska han inte agera eller uttala sig i sakfrågor. Det är en fråga för de politiska partierna att driva i sådana fall.
Enligt uppdrag,
Med vänlig hälsning,
Staben för talmannen och riksdagsdirektören
SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm
2. Analys av dess innebörd:
När ansvariga företrädare avsäger sig ansvar
Svaret från talmannens stab framstår vid första anblicken som kort, administrativt och sansat. Men om detta korta svar läses ord för ord, visar det en mer betydelsefull innebörd: medborgaren står inför en institutionell återvändsgränd i förhållande till själva lagstiftningsstrukturen.
Staben skriver först:
”Tack för ditt mejl till talman Andreas Norlén. Vi bekräftar härmed att det är mottaget.”
Detta innebär att brevet har mottagits. Den fråga som väckts har därför inte ignorerats; den har formellt bekräftats och besvarats. Det är här svarets betydelse börjar, eftersom det som följer inte är tystnad, utan en bekräftelse som oavsiktligt synliggör en brist i den befintliga strukturen.
Staben skriver sedan:
”Brev som inkommer till talmannen från allmänheten diarieförs inte utan hålls ordnade. Det finns därmed inte något diarienummer.”
Detta innebär att brev från medborgare till riksdagens talman inte diarieförs och inte får något diarienummer. Ur ett administrativt perspektiv kan detta vara ett internt förfarande. Men ur perspektivet hos en medborgare som har väckt en grundläggande fråga om rätten att vända sig till en oberoende instans, är denna del av svaret av betydelse. Ett brev som rör avsaknaden av en oberoende instans inför vilken ett klagomål mot själva lagstiftningsstrukturen kan föras fram, registreras inte ens som ett ärende som kan följas upp. På så sätt behandlas brevet, innan kärnfrågan ens har behandlats, som allmän korrespondens snarare än som en formell rättslig begäran som kan följas upp systematiskt.
Den mest betydelsefulla meningen i svaret är:
”Den instans du efterfrågar finns inte.”
Denna mening rymmer hela svarets centrala innebörd. Brevets kärnfråga var denna: om en medborgare anser att riksdagen själv, eller den rättsliga och politiska struktur som är kopplad till den, har kränkt medborgarens rättigheter, till vilken oberoende rättslig instans bör medborgaren då vända sig? Stabens svar anger inte var en sådan instans kan finnas. Svaret konstaterar att en sådan instans inte finns.
Stabens svar löser därför inte frågan; det beskriver den. Medborgaren frågade om avsaknaden av en oberoende väg till rättslig prövning, och staben bekräftar i praktiken att ingen sådan väg finns.
Staben skriver vidare:
”Klagomålet om att inrätta en författningsdomstol eller liknande är en politisk fråga inom rättsväsendet.”
Här sker en betydande förskjutning. Medborgarens ursprungliga fråga gällde inte vilket parti som bör lägga fram ett politiskt program för att inrätta en författningsdomstol. Frågan var denna: i den befintliga situationen, vart ska en medborgare vända sig för att föra fram ett klagomål mot själva riksdagen inför en oberoende instans?
Genom att göra denna rättsliga fråga till en ”politisk fråga” flyttar staben ansvarsbördan från området för medborgarens rätt till oberoende rättslig prövning till partipolitikens område. Men om frågan gäller medborgarens rätt att få sin sak prövad av en oberoende instans, är det inte tillräckligt att hänvisa ärendet till politiska partier. De politiska partierna är de krafter som formar riksdagen. Därför hänvisas en medborgare som vill föra fram ett klagomål mot själva lagstiftningsstrukturen tillbaka till samma politiska arena som i sig är föremål för klagomålet.
Här bär stabens svar kännetecken på det cirkulära hänvisningsmönstret för att hålla ansvar i suspens. Medborgaren frågar: Om problemet ligger i lagstiftaren själv och i lagstiftningsstrukturen, var finns den oberoende instans som kan pröva klagomålet? Svaret konstaterar att någon sådan instans inte finns, och att frågan måste drivas genom samma politiska krafter som formar denna struktur. Med andra ord: för att lösa ett problem som härrör från lagstiftningsstrukturen skickas medborgaren tillbaka till samma politiska och lagstiftande arena. I ett sådant mönster accepteras ansvar inte öppet och avvisas inte heller öppet, utan hålls i suspens inom en kedja av hänvisningar. Detta är ingen oberoende väg till rättslig prövning; snarare återför svaret frågan till dess utgångspunkt.
Staben tillägger sedan:
”Eftersom talmannen är partipolitiskt neutral i sitt ämbete ska han inte agera eller uttala sig i sakfrågor.”
Principen om talmannens partipolitiska neutralitet var inte det som begäran handlade om. Talmannen ombads inte att inta en politisk ståndpunkt eller att välja sida i en politisk tvist. Frågan var denna: var finns den oberoende instans som kan pröva ett klagomål mot själva lagstiftningsstrukturen?
Att åberopa partipolitisk neutralitet kan inte ersätta institutionell ansvarsskyldighet. Partipolitisk neutralitet bör inte tolkas som neutralitet mellan rättvisa och orättvisa. Om en ansvarig företrädare säger att han, på grund av partipolitisk neutralitet, inte kan uttala sig om avsaknaden av en oberoende väg till rättslig prövning, om rättsstatsprincipen och om medborgarens rätt att kräva rättvisa, blir resultatet att det institutionella ansvaret döljs bakom neutralitet och att vägen till oberoende rättslig upprättelse förblir stängd för medborgaren.
Staben skriver slutligen:
”Det är en fråga för de politiska partierna att driva i sådana fall.”
Detta innebär att frågan i sådana fall överlämnas åt de politiska partierna att driva. Denna mening fullbordar återvändsgränden. Medborgaren frågar om avsaknaden av en oberoende instans inför vilken ett klagomål mot lagstiftaren kan föras fram, och svaret konstaterar att ingen sådan instans finns och att frågan måste drivas av de politiska partierna.
De politiska partierna är dock själva en del av samma lagstiftande maktstruktur. Därför hänvisar stabens svar medborgaren bort från en oberoende instans och tillbaka till samma politiska struktur som i sig är föremål för klagomålet.
Den slutgiltiga innebörden av svaret är denna: talmannen ingriper inte på grund av partipolitisk neutralitet; staben identifierar ingen oberoende instans; brevet diarieförs inte; och frågan hänvisas till de politiska partierna. Resultatet blir att var och en av de berörda företrädarna avsäger sig ansvar, vilket lämnar medborgaren utan någon oberoende väg genom vilken medborgaren kan kräva rättvisa.
Ur ett administrativt perspektiv kan svaret vara förenligt med befintliga rutiner. Men när det gäller medborgarens rätt till oberoende rättslig prövning bekräftar detta svar en grundläggande lucka. Om det inte finns någon oberoende instans, såsom en författningsdomstol eller ett liknande organ, som kan pröva ett klagomål mot lagstiftaren själv, förblir medborgarens rätt att kräva rättvisa mot lagstiftaren i praktiken utan ett effektivt rättsligt verktyg.
Detta svar är, snarare än ett välgrundat och logiskt försvar av den befintliga strukturen, en formell beskrivning av en återvändsgränd. Staben anger inte vart medborgaren bör vända sig; den konstaterar att den instans som medborgaren har efterfrågat inte finns. Denna mening är den centrala innebörden av riksdagens svar: vägen för medborgaren att kräva rättvisa är stängd.