På engelska: Resource Excuse Fallacy
När misslyckanden skylls på brist på resurser, när den verkliga orsaken i stället ligger i ineffektivitet och ansvarslöshet. [1]
Definition:
I själva verket är Resursursäktsfelet ett försök att vilseleda den allmänna opinionen och avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen. Det flyttar fokus från det verkliga problemet – brist på motivation, ansvarslöshet eller avsaknad av klok utbildning. I stället för att erkänna de verkliga inre orsakerna till misslyckandet hänvisar en individ eller institution till en yttre orsak, nämligen ”brist på resurser”. Ändå kvarstår misslyckandena även när samhället tillför ytterligare resurser.
Till exempel har Sverige under ett decennium (2014–2024), i syfte att bekämpa organiserad brottslighet, bevittnat det mest omfattande resurstillskottet till polisen i landets moderna historia. Budgeten för Polismyndigheten ökade dramatiskt – från cirka 20 miljarder kronor år 2014 till över 41 miljarder kronor år 2024, en ökning med mer än 100 %. Samtidigt utökade regeringen personalstyrkan och ökade det totala antalet anställda inom polisen från drygt 28 500 år 2014 till 39 690 år 2024.
Trots denna massiva ökning av resurser minskade inte den organiserade brottsligheten. Detta faktum visar att åberopandet av ”brist på resurser” för att rättfärdiga misslyckandet med att bekämpa brottsligheten i Sverige är ett tydligt exempel på Resursursäktsfelet.
Resursursäktsfelet har likheter med Fikonlövsfelslutet, eftersom båda fungerar som en form av täckmantel som används för att dölja sanningen.
De skiljer sig dock åt i täckmantelns natur: Fikonlövsfelslutet innebär vanligtvis en liten positiv gest (t.ex. att plantera några träd för att dölja omfattande miljöförstörelse), medan Resursursäktsfelet använder en negativ ursäkt (en påstådd brist på medel) för att avleda uppmärksamheten från den verkliga orsaken.
Typisk struktur för detta felslut:
- En institution eller individ står inför ett problem eller en kris.
- I stället för att erkänna sina egna brister tillskriver de orsaken till problemet eller krisen en ”brist på resurser.”
- Falsk slutsats: ”Eftersom vi inte har tillräckligt med resurser är vi inte ansvariga.”
Exempel från verkliga livet:
1. FN:s byråkrati (internationellt system):
Många organ inom Förenta nationerna som arbetar med utveckling och humanitärt bistånd har, under perioder av ekonomisk stabilitet, fått stadigt ökande budgetar och vuxit i storlek. Interna utvärderingar visar dock att dessa organ ofta har misslyckats med att uppnå sina huvudsakliga mål, främst på grund av överlappande mandat, överdriven byråkrati och bristande samordning mellan olika avdelningar. Trots detta tenderar många av dessa institutioner, innan de erkänner strukturella brister, att snabbt tillskriva alla tillkortakommanden i genomförandet av sina uppdrag till ”stora finansieringsluckor” eller ”minskade frivilliga bidrag.”
Här bör man notera att detta felslut flyttar kärnproblemet från området för strukturell förvaltning till området för finansiella resurser. Så länge de befintliga medlen används för att duplicera uppgifter, upprätthålla onödiga strukturer och vidmakthålla ineffektiv byråkrati, kommer ytterligare finansiering endast att förvärra ineffektiviteten och öka dess kostnader. I detta fall fungerar hänvisningen till brist på resurser som ett sätt att undvika de svåra organisatoriska reformer som krävs för att bevara befintliga resurser och förbättra effektiviteten.
2. Storbritanniens nationella hälso- och sjukvårdssystem (offentlig/administrativ sektor):
National Health Service (NHS) är en av världens största offentliga arbetsgivare, med en budget som stadigt och årligen ökar för att möta befolkningens växande behov. Trots massiva och historiska budgetökningar under flera decennier har NHS ständigt stått inför driftkriser, inklusive extremt långa väntelistor och oacceptabla förseningar inom akutsjukvården. Många chefer, politiker och anslutna fackföreningar tillskriver dessa återkommande misslyckanden enbart ”underfinansiering” eller ”otillräckliga medel.”
Här bör man notera att den ständiga ökningen av finansiering utan motsvarande förbättring i effektivitet tyder på att problemets kärna ligger i kvalitet, struktur, personalhantering och logistiska system snarare än i själva mängden finansiering. I en organisation av denna storlek gör påståendet om ”brist på resurser” det möjligt för chefer och politiker att undvika svårare diskussioner om personalens bristande motivation, administrativ misskötsel eller behovet av grundläggande strukturell reform, samtidigt som all skuld läggs på de offentliga medlen.
Varför är detta felslut farligt?
- Det flyttar självkritiken (hos dem som har ansvaret) utåt mot samhället genom att skylla på det för att inte ha tillhandahållit tillräckliga resurser.
- Det stärker och institutionaliserar undvikandet av ansvar.
- Det leder till att problemen hopar sig, eftersom deras verkliga orsaker döljs.
- Det vilseleder den allmänna opinionen och flyttar uppmärksamheten från ineffektivitet till en påstådd ”brist på resurser.”
Hur kan vi känna igen det och bemöta det?
När brist på resurser framställs som orsaken till misslyckanden bör vi ställa frågan:
– Beror problemet verkligen på brist på resurser?
– Har denna institution inte fått mer resurser tidigare? Vad blev resultatet?
– Skulle tilldelningen av fler resurser leda till någon verklig förändring?
– Kan problemets kärna ligga i brist på motivation, effektivitet eller ansvar?
Ett lämpligt svar kan vara: ”Ditt påstående om brist på resurser är bara en ursäkt. Problemets kärna ligger i ineffektivitet och undvikande av ansvar. Att öka resurserna kommer inte att medföra någon verklig förändring.”
Slutsats:
Resursursäktsfelet visar hur ytliga ursäkter kan dölja de verkliga orsakerna till problem. Detta felslut avleder uppmärksamheten från utvecklingen av ansvar, motivation och god planering och riktar i stället det allmänna fokuset mot en påstådd ”brist på medel eller resurser.” Att känna igen detta fel hjälper oss att undvika att acceptera ytliga rättfärdiganden och uppmuntrar oss att ta itu med de verkliga källorna till ineffektivitet.
Den djupare roten till detta felslut ligger dock inte i ekonomi eller förvaltning, utan i utbildning och mänsklig utveckling. Ett samhälle som misslyckas med att integrera moralisk fostran i sitt skolsystem kan inte forma medvetna, ansvarsfulla och ärliga individer som handlar med inre motivation och en känsla av plikt i förvaltningen av gemensamma angelägenheter.
Det är just på grund av detta behov som den andra paragrafen i artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna betonar att syftet med utbildning ska vara den fulla utvecklingen av den mänskliga personligheten och förstärkningen av respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Att anpassa utbildningssystemet till principerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna främjar en känsla av ansvar hos individen. En ansvarsfull person bemöter problem ärligt och, när felet ligger hos honom eller henne själv, reflekterar kritiskt över sina ord och handlingar och vidtar åtgärder för att rätta till dem.
[1] Detta felslut identifierades och definierades av Bahman Azadfar.