(felslutet om bekräftande av disjunktion)
På engelska: Formal Fallacy of Denying the Disjunct
När vi förkastar ett av två alternativ antar vi att det andra måste vara sant, även om båda kan vara falska samtidigt.
Definition:
Det formella felslutet om förnekande av disjunkt uppstår när man, utifrån ett påstående som ”antingen A eller B”, förkastar ett alternativ (säg A) och drar slutsatsen att det andra (B) måste vara sant — även om detta endast är giltigt om det från början är klart att de två alternativen inte båda kan vara falska (dvs. att minst ett måste vara sant). Med andra ord bevisar inte förnekandet av det ena det andra.
Inom logiken betyder ordet ”eller” vanligtvis att båda alternativen kan vara falska, eller att det till och med kan finnas ett tredje alternativ.
Detta fel uppstår när sinnet felaktigt antar att det bara finns två möjligheter, så att om det ena förkastas måste det andra vara korrekt. Till exempel:
Antingen sov David i klassen, eller så var han inte alls närvarande, och därför känner han inte till denna punkt.
David var i klassen, alltså måste han ha sovit!
Här bör man notera att detta resonemang antar endast två orsaker till att David inte känner till ämnet, medan andra möjligheter finns — till exempel att han kan ha varit i klassen och vaken men distraherad av andra tankar.
Denna typ av resonemang, genom en falsk dikotomi, leder till ett förhastat omdöme om David och bortser från andra möjliga verkligheter.
Typisk struktur för detta felslut:
- Antingen är A sant, eller så är B sant.
- A är inte sant.
- Alltså måste B vara sant. ← (felslut)
Här bör man notera att om det inte uttryckligen anges att de två alternativen inte båda kan vara falska, kommer det att vara ogiltigt att dra slutsatsen att det ena är sant på grund av att det andra förkastas. Det kan vara så att inget av dem är sant, eller att det till och med finns ett tredje alternativ.
Exempel från verkliga livet:
1. Inom politik och mänskliga rättigheter:
a) Antingen verkar oberoende medier fritt, eller så censurerar regeringen dem.
Regeringen censurerar dem inte, alltså är medierna fria!
Här bör man notera att bara för att regeringen inte direkt censurerar medierna betyder det inte att de verkligen är fria. De kan verka oberoende men ändå vara utsatta för ekonomiska påtryckningar, juridiska begränsningar eller informella hot som leder till självcensur. Detta argument, genom att bortse från alternativa möjligheter, leder publiken till en slutsats baserad enbart på att förkasta ett alternativ utan att fråga om ett tredje tillstånd kan existera. Ett sådant resonemang är vanligt inom politisk analys och kan användas antingen för att dölja begränsande förhållanden eller för att vilseleda den allmänna opinionen.
b) Antingen försvarar parlamentsledamöterna folkets rättigheter, eller så har folket gjort ett misstag i sitt val.
Folket gjorde inget misstag, alltså måste representanterna vara försvarare av folkets rättigheter!
Här bör man notera att detta argument bygger på endast två alternativ och bortser från strukturella och kulturella faktorer som påverkar kvaliteten på representationen.
Eftersom den typ av klok utbildning som betonas i punkt 2 i artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har försummats, lider både väljarna och kandidaterna av brist på kunskap. Som ett resultat reducerar båda sidor demokratin till inget mer än valurnan.
Folket inser inte att deras rätt är att välja visa ledare, och kandidaterna till makten inser inte att förutsättningen för att styra samhället är att ha en ”fullständig personlighet”, vilket endast kan uppnås genom klok utbildning.
I en sådan situation, där ingen av parterna i ekvationen har en fullständig personlighet, blir kränkningar av mänskliga rättigheter oundvikliga. Detta är anledningen till att orättvisor så ofta ses även inom till synes demokratiska strukturer.
2. Inom utbildning:
a) Antingen är denna elev ett geni, eller så har han fuskat.
Han är inget geni, alltså måste han ha fuskat!
Här bör man notera att detta argument ser endast två möjligheter och bortser från alla andra.
En elev kan ha uppnått goda resultat genom hårt arbete, användning av kompletterande material, privatundervisning eller kontinuerlig övning utan att vara vare sig ett geni eller en fuskare.
Denna typ av dualistiskt tänkande är förnedrande och orättvist, och i en utbildningsmiljö kan det underminera elevers motivation, skapa misstro och sprida felaktiga omdömen.
I ett hälsosamt utbildningssystem måste uppmärksamhet ägnas åt mångfalden av talanger, inlärningsmetoder och individuella vägar till framsteg.
Detta felslut, genom att förenkla de komplexa verkligheterna hos mänsklig karaktär och utbildningsinsatser, driver sinnet mot förhastade och orättvisa slutsatser i stället för att främja ömsesidig förståelse.
b) Antingen är denna vetenskapliga teori helt sann, eller så är den helt falsk.
Eftersom den inte kan bevisas fullständigt, är den falsk!
Här bör man notera att detta argument erkänner endast två extrema möjligheter för vetenskapliga teorier: fullständig sanning eller absolut falskhet.
Ändå har en stor del av den vetenskapliga utvecklingen byggts på teorier som, trots att de är ofullständiga eller bortom vår förmåga att bevisa dem helt, har gett en tillfällig, användbar och framåtblickande ram.
Till exempel har Einsteins relativitetsteori eller Darwins evolutionslära aldrig blivit ”fullständigt” bevisade, men de förblir giltiga eftersom omfattande empiriska bevis stöder dem och de effektivt förklarar den naturliga världen.
Inom vetenskapen bedöms hypoteser och teorier efter deras testbarhet, upprepbarhet och förklaringskraft, inte efter absolut bevis.
Detta felslut, genom att påtvinga en falsk dikotomi, bortser från den dynamiska och gradvisa naturen hos vetenskaplig förståelse och öppnar dörren för dogmatiskt tänkande, vetenskapsförnekelse eller till och med konspirationsteorier.
Inom vetenskapsutbildning bör ett av huvudmålen vara att utveckla ett tänkesätt som kan hantera osäkerhet, provisoriska antaganden och kunskapens begränsningar, snarare än ett som endast känner trygghet i absolut visshet.
3. Inom konsumentreklam:
a) Antingen är detta kosttillskott effektivt, eller så har mina pengar gått till spillo.
Mina pengar har inte gått till spillo, alltså måste detta tillskott vara effektivt!
Här bör man notera att detta argument bygger på endast två alternativ: ”tillskottet är effektivt” eller ”pengarna har gått till spillo”. Ändå finns det andra möjligheter. Även om tillskottet i själva verket är ineffektivt, kan dina pengar ändå inte ha gått till spillo eftersom företaget kan ha inkluderat en annan produkt i paketet, eller så kan du få tillbaka betalningen genom en återbetalningsgaranti.
Därför innebär förkastandet av det ena alternativet inte nödvändigtvis att det andra måste vara sant.
b) Antingen är denna vinterrock helt varm, eller så är den inte alls lämplig för vinterbruk.
Denna rock är inte helt varm, alltså är den inte alls lämplig för vintern!
Här bör man notera att detta argument betraktar endast två extrema alternativ: ”helt varm” eller ”helt olämplig”. Denna typ av orealistisk dikotomi bortser från det breda spektrumet av mellanliggande möjligheter.
I verkligheten beror människors behov av värme under vintern på olika faktorer såsom lufttemperatur, fysisk aktivitet, användning av lämpliga underkläder eller till och med fysiologiska skillnader i köldtålighet. Det finns rockar som kanske inte räcker på egen hand vid sträng kyla, men som fungerar utmärkt i kombination med andra lager.
Detta felslut, genom att förbise sådana skillnader och komplexiteter, driver sinnet mot orättvisa omdömen och ytliga beslut. Resultatet kan bli onöjdhet, misstro mot varumärket eller till och med motvilja mot rättvis produktbedömning.
I dagens konsumentvärld, där många val görs mellan relativa snarare än absoluta alternativ, är det avgörande att utveckla ett kritiskt synsätt som kan urskilja grader av kvalitet – inte bara för inköp, utan även för att forma ett balanserat och realistiskt tankesätt.
4. I vardagslivet:
a) Antingen är Maria arg på mig, eller så har något hänt henne.
Hon är inte arg, alltså måste något ha hänt!
Här bör man notera att detta resonemang ser endast två möjligheter och bortser från många andra förklaringar. Marias tystnad eller frånvaro kan ha många orsaker som varken är tecken på ilska eller på en olycka.
Hon kan vara upptagen, hennes telefon kan vara avstängd, hon kanske inte känner för att prata, hon kan uppleva tillfällig brist på motivation, eller så behöver hon helt enkelt lite tid för sig själv – utan att vilja avsluta relationen eller att något särskilt har hänt.
Detta felslut är en form av emotionell falsk dikotomi som leder sinnet, särskilt i känslomässiga eller vänskapliga relationer, mot förhastade, misstänksamma eller oroande slutsatser.
Ett av tecknen på emotionell mognad är däremot förmågan att hantera osäkerhet, att undvika förhastade omdömen och att upprätthålla en lugn och eftertänksam inre dialog.
I mänskliga relationer kan ett hopp från en första antagelse till en slutgiltig slutsats, utan att beakta andra möjligheter, leda till missförstånd, oro eller till och med skada relationen. Ibland är det som verkligen behövs lite tålamod, realism och tillit till kommunikationens naturliga gång.
b) Antingen lyckas jag i mitt arbete, eller så blir livet meningslöst för mig.
Jag har inte lyckats, alltså är livet meningslöst!
Här bör man notera att detta resonemang betraktar endast två möjliga tillstånd och bortser från de många andra betydelser, värden och motivationskällor som finns i livet. Misslyckande inom ett område, även ett viktigt sådant, kan i sig inte avgöra värdet eller värdelösheten av ett helt liv.
En person kan möta motgångar i sin karriär men samtidigt finna mening i andra områden, såsom familj, vänskap, lärande eller att hjälpa andra. Dessutom kan ett misslyckande vara början på nytänkande, personlig utveckling eller upptäckten av dolda talanger – inte slutet på meningen.
Detta felslut är en form av psykologisk falsk dikotomi som driver sinnet mot extrema och självdestruktiva slutsatser. Ett sådant tänkande, särskilt i tider av stress, oro eller identitetskris, kan leda till depression, hopplöshet eller förlust av motivation.
I undervisning av kritiskt tänkande är ett av huvudmålen att hjälpa människor att lära sig att se misslyckande inte som ett tecken på meningslöshet utan som en naturlig del av att leva och växa. Ett sunt sinne skiljer mellan motgångar på en viss väg och livets övergripande mening, och vänder sig till sina inre, sociala och kulturella resurser för att återuppbygga meningen.
Om en person däremot endast förlitar sig på vaga begrepp eller flyktiga känslor kan de förlora sin känsla av livets mening tillsammans med ett tillfälligt misslyckande. I kontrast gör studiet och förståelsen av den sanna filosofin – som den framställs i Bahman Azadfars grundläggande verk – det möjligt för en människa att finna en djup, gemensam och bestående mening med livet. En sådan mening grundas inte på individuell framgång eller misslyckande utan på förbindelsen med hela mänskligheten och livets yttersta syfte. Sann mening skyddar människan mot yttre och inre kriser, hindrar henne från att glida in i tomhet och ger henne en fast inre grund.
Varför är detta felslut farligt?
● Det reducerar komplexa verkligheter till två förenklade och extrema alternativ.
● Det undergräver noggrann analys och tränar sinnet att fatta förhastade, omedelbara och ibland orättvisa omdömen.
● Inom politik, reklam eller utbildning kan det användas för kontroll, undertryckande eller vilseledning.
● I personliga och psykologiska sammanhang kan det leda till missförstånd, skada eller förtvivlan.
Hur kan vi känna igen och bemöta det?
Var uppmärksam på om ett argument bygger på två alternativ, där förnekandet av det ena antas bevisa det andra. Om så är fallet, ställ frågan:
– Kan båda alternativen vara falska samtidigt?
– Är det möjligt att det finns ett tredje alternativ?
Ett lämpligt svar kan vara: ”Eftersom du inte har bevisat att endast dessa två alternativ existerar, kan man inte dra slutsatsen att om det ena förkastas, måste det andra vara sant. Kanske är inget av dem sant, eller kanske finns det en annan lösning.”
Slutsats:
Felslutet om förnekande av disjunkt fångar vårt sinne i en farlig förenkling: det presenterar två alternativ, avfärdar det ena och drar slutsatsen att det andra måste vara sant. Ändå är livet, politiken, utbildningen, vetenskapen och de mänskliga relationerna mycket mer komplexa än sådana falska dikotomier.
Detta felslut, genom att ignorera andra möjligheter, hindrar oss från att se dolda verkligheter, bortglömda alternativ eller djupare förklaringar.
Att känna igen det uppmuntrar oss att tänka inte bara i termer av ”antingen detta eller det”, utan också i möjligheten ”varken detta eller det”, eller ett alternativ bortom båda.
Detta synsätt öppnar vägen för ett tänkande som är bredare, rättvisare och i slutändan klokare – och det är just detta som kritiskt tänkande syftar till att uppnå.