På engelska: Virtue Signalling Fallacy
När en individ eller institution använder performativa ord eller handlingar för att framställa sig som hängiven moraliska eller sociala värden i syfte att vinna uppmärksamhet och beundran, utan något genuint engagemang för dessa värden.
Definition:
Dygdsignaleringens felslut uppstår när en individ eller institution, i stället för att vidta verkliga åtgärder för att lösa ett moraliskt eller socialt problem, använder performativa ord eller gester för att skapa en moralisk image och locka till sig allmänhetens beundran.
Till exempel publicerar ett företag som anklagas för att ha brutit mot arbetstagares rättigheter ett passionerat uttalande på internationella arbetardagen om ”respekt för mänskliga resurser” och ”rättvisa på arbetsplatsen”, i ett försök att återställa sitt moraliska anseende utan att göra några verkliga förändringar i arbetsvillkor eller rättvis lön.
I ett sådant beteende är den primära drivkraften att visa upp moralisk godhet, inte att utöva moraliska dygder. Här bör man notera att detta felslut bygger mer på att skapa en yttre bild av dygd än på uppriktighet i värderingar.
Detta felslut har likheter med felslutet vädjan till dygd. Skillnaden är att i vädjan till dygd används ett gott rykte för att rättfärdiga ett påstående, medan man i dygdsignalering använder deklarationer och känslouttryck för att vinna moraliskt godkännande och undvika praktiskt ansvar.
Typisk struktur för detta felslut:
- Ett socialt eller moraliskt problem (A) uppstår i samhället och kräver praktisk handling.
- I stället för att vidta verkliga eller praktiska åtgärder gör personen eller institutionen ett offentligt uttalande (B) där de intar en stark moralisk hållning, uttrycker intensiva känslor och låtsas vara engagerade i etiska värden.
- Falsk slutsats: eftersom personen eller institutionen har deklarerat en moralisk ståndpunkt (B), har de fullgjort sin moraliska plikt och är befriade från skyldigheten att vidta verkliga åtgärder för att lösa problemet (A).
Exempel från verkliga livet:
1. Inom politiken:
Politiker C talar passionerat under valkampanjen om fattigdom, orättvisa och de missgynnades lidande och kallar sig själv ”de röstlösas röst”. Men efter valet röstar han för politiska beslut som minskar de sociala välfärdsbudgetarna.
Här bör man notera att hans handlingar projicerar en omtänksam och medkännande image och lockar till sig väljarnas stöd utan att visa något verkligt engagemang för att i praktiken ta itu med fattigdomens eller orättvisans grundorsaker.
2. På sociala medier:
Efter en humanitär kris eller naturkatastrof som kräver verklig ekonomisk eller praktisk hjälp publicerar användare A långa, känslofyllda berättelser och arga inlägg om ”orättvisa och förtryck” och använder populära hashtaggar för att visa sin empati och moraliska omtanke.
Här bör man notera att denna handling projicerar en medkännande image och vinner moraliskt godkännande från vänner och följare utan att göra någon verklig skillnad för offrens situation.
3. I företag och organisationer:
Företag B, där nästan alla chefer är vita män, publicerar passionerade uttalanden på internationella kvinnodagen om ”jämlikhet”, ”mångfald” och ”respekt för alla människor” och ändrar sin logotyp till symbolfyllda färger.
Här bör man notera att denna handling skapar en progressiv och inkluderande image av företaget och väcker allmän beundran utan att medföra några verkliga förändringar i dess rekryteringspolitik eller ledningsstruktur.
Varför är detta felslut farligt?
- Det undergräver genuina värden: när värden blir blotta verktyg för publicitet försvagas deras verkliga innebörd.
- Det vilseleder allmänheten: människor får felaktigt intrycket att verklig förändring har skett.
- Det skapar social desillusion: när gapet mellan ord och handling blir tydligt skadas allmänhetens förtroende för moraliska värden.
Hur kan vi känna igen det och bemöta det?
För att identifiera detta felslut måste man skilja mellan hycklande moraliska gester och genuina moraliska åtaganden och ställa frågan:
– Har personen eller institutionen betalat, eller är villig att betala, någon kostnad för att försvara de värden de påstår sig stå för?
– Har deras uttalanden eller ståndpunkter lett till mätbara beteendemässiga eller strukturella förändringar?
– Görs dessa deklarationer främst i offentliga och performativa sammanhang, eller återspeglas de också i verkliga handlingar och beslut?
Ett lämpligt svar kan vara: ”Din moraliska hållning är lovvärd, men värden får sin sanna innebörd först när de förverkligas i handling. Kan du ge ett exempel på ett verkligt steg du har tagit i detta avseende?”
Detta tillvägagångssätt bidrar till att stärka kritiskt tänkande och moraliskt ansvar.
Slutsats:
Dygdsignaleringens felslut påminner oss om att vackra ord och performativt beteende inte kan ersätta genuin moralisk handling.
I en värld där mening går förlorad och ytan skymmer de verkliga dygderna blir det avgörande att skilja mellan moralisk poserande och verkligt engagemang för värden.
Dygden återfår sin mening och förvandlande kraft först när den höjer sig över retoriken och förverkligas i både individuella och kollektiva handlingar. Den andra paragrafen i artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna definierar utbildning som utvecklingen av moraliska dygder hos människan.