Ibland läser vi nyheter om lidandet hos en människa vi aldrig har träffat. Hon eller han kanske bor i vår stad, eller så kanske hon eller han befinner sig tusentals kilometer bort. Hon eller han kan vara från vårt eget land, eller så kanske vi knappt kan hitta det land där personen bor på en karta. Det kan vara ett barn som har hållits hungrigt, en människa som utsätts för tortyr, en familj som har hamnat mitt i ett krig, eller en individ som har berövats sina rättigheter på grund av diskriminering.
I en sådan situation uppstår en enkel fråga: vad har detta med mig att göra?
Frågan kan ställas ännu skarpare: varför ska jag göra avkall på min egen bekvämlighet och ägna min tid och energi åt en människa jag inte känner och kanske aldrig kommer att se?
Är inte var och en ansvarig för sitt eget liv?
Mitt svar är att om en annan människas lidande och kränkningen av dennes rättigheter i grunden inte angår mig, återstår ingenting av innebörden av mänsklighet, moral eller ens mänskliga rättigheter. Mänskligheten börjar där gränsen mellan ”jag” och ”den andre” inte kan ställa den andres rättigheter utanför mitt moraliska ansvar.
Jag definierar mänsklighet på följande sätt:
Mänsklighet innebär att en människa tänker på andra människor, vill deras bästa och strävar efter att bevara deras värdighet och rättigheter och, när hon eller han blir medveten om sina medmänniskors lidande eller om att deras rättigheter kränks, i den mån hon eller han förmår strävar efter att få ett slut på lidandet eller undanröja orättvisan. Om det av någon anledning inte är möjligt att helt få slut på lidandet eller undanröja orättvisan för närvarande, strävar hon eller han efter att minska dess allvar.
Uttrycket ”i den mån man förmår” är av grundläggande betydelse i denna definition. Det innebär inte att mitt ansvar begränsas till mina nuvarande förmågor. Jag måste agera för att undanröja eller minska lidande och orättvisa med den förmåga jag har i dag, men mitt ansvar slutar inte där. Om min individuella förmåga är otillräcklig måste jag sträva efter att öka den, knyta an till andra, samarbeta med andra och finna vägar så att det som i dag ligger utom räckhåll för en individ i morgon blir möjligt genom gemensamma ansträngningar och strukturella reformer. Det faktum att jag i dag inte kan undanröja allt lidande i världen är ingen anledning att anse det omöjligt att sätta stopp för lidande som kan förhindras eller att sluta söka efter sätt att göra det möjligt. ”I den mån man förmår” innebär att börja med vad jag kan göra nu och sträva efter att vidga gränserna för min förmåga, inte att förvandla mina nuvarande begränsningar till en ursäkt för likgiltighet eller för att undandra mig mitt individuella ansvar.
1. Från den enskilda människan till mänskligheten
I mina tidigare skrifter har jag beskrivit människan som tillhörande flera system samtidigt: sin egen kropp, mänsklighetens system och livets system. En människa kan inte leva som en ö, helt avskuren från andra. Vi lever ofrånkomligen med varandra, och våra handlingar påverkar andras rättigheter och liv.
Mänskligheten är dock inte bara ett annat namn för alla människor som lever på jorden. Att miljarder människor lever sida vid sida gör dem ännu inte till ett sammanhängande system. För att ett sådant system ska bildas måste medlemmarna erkänna varandras existens, acceptera och respektera varandras rättigheter samt upprätta en balans mellan sina egna och andras rättigheter. I mina skrifter kallar jag just detta att acceptera och respektera andras rättigheter för ”moral”, medan skapandet av balans mellan rättigheter är ”rättvisa”.
Härifrån kan man komma fram till ett av de mest grundläggande sambanden mellan min rätt och en annan människas rätt:
Min rätt får mening när jag erkänner en annan människas rätt.
I volym ett uttryckte jag denna tanke på ett annat sätt:
”Mina rättigheter föds när jag erkänner dina rättigheter.” — Wisdom Our Hope, volym ett, s. 91.
Om jag säger: ”Min rätt är viktig, men din rätt angår mig inte”, har jag i själva verket lyft ut rättighetsbegreppet ur en ömsesidig relation och reducerat det till mitt eget personliga intresse. Det som återstår är inte längre moral; det är ren själviskhet, eller snarare omoral.
Jag kan inte förvänta mig att andra ska komma till min undsättning när mina rättigheter kränks, och samtidigt ge mig själv privilegiet att säga: ”Det är deras problem”, när deras rättigheter kränks.
En individs problem i ett hörn av världen i dag kan bli mitt problem i morgon. Sjukdomar är ett tydligt exempel: en sjukdom som drabbar någon i en annan del av världen kan så småningom bli mitt problem också. Tänk på covid-19: det som började som ett lokalt utbrott i en stad kom sedan att påverka hela mänskligheten.
2. Varför kan en annan människas lidande bli mitt lidande?
Vår relation till andra människor är inte bara en abstrakt filosofisk idé. Hos många människor finns det en mekanism som gör att en annan människas lidande inte alltid förblir avgränsat till just den personen.
Människan är en social varelse med mentala mekanismer anpassade för ett socialt liv. Neurovetenskapen har visat att när vi observerar andras handlingar och tillstånd kan det framkalla motsvarande reaktioner i våra egna hjärnor och kroppar.[1]
I mina verk har jag talat om sympatiinstinkten och kopplat den till medfödd moral och samvete. Denna förmåga drar oss mot andra människor och spelar en roll i framväxten av mänskligheten som ett system av individer.
Exempel från verkliga livet kan ibland visa precis hur stark denna koppling kan vara.
Dr Lorna Breen, chef för akutmottagningen vid NewYork-Presbyterian Allen Hospital, ställdes inför en överväldigande mängd sjukdom, lidande och död när den första vågen av covid-19 var som värst. Hon tog sitt liv i april 2020. Hennes familj beskrev hur det lidande och den död hon hade bevittnat under pandemin hade tagit mycket hårt på henne.
Jag har haft en mycket mindre, men för mig helt verklig, upplevelse. När nyheten om barn som hållits hungriga i svenska förskolor återigen dök upp i medierna 2023, efter nio år, kräktes jag av hur starkt jag berördes. Sedan dess har jag inte kunnat fortsätta min vanliga filosofiska forskning på det sätt jag en gång gjorde. En fråga kom att dominera mina tankar:
Hur kan jag få ett slut på denna tragedi?
De barnen var inte mina barnbarn. Jag hade aldrig träffat någon av dem, och jag kände inte heller deras föräldrar. Men kan detta avstånd och det faktum att vi inte känner varandra betyda att deras lidande inte angår mig?
Deras lidande kom in i mitt liv och följer mig fortfarande. Sedan dess har strävan efter att få ett slut på detta lidande blivit ett av mina främsta mål.
Kanske är det svårt för en människa vars förmåga till sympati är mycket svag eller vilande att förstå min fysiska reaktion eller hur starkt hennes patienters lidande påverkade någon som dr Breen. Men en persons oförmåga att känna eller förstå en upplevelse gör inte upplevelsen mindre verklig. Om någon inte kan se färger är denna oförmåga inget bevis för att färger inte existerar.
Sympati är inget undantag från denna regel. Att någon inte känner en annan människas lidande inom sig betyder inte att ett sådant band mellan människor inte existerar.
I volym tre, när jag diskuterade sympatiinstinkten, tog jag upp Alan Kurdis drunkning 2015 som ett exempel på en ”moralisk chock” – en händelse där bilden berörde miljontals människor. Varför berördes de så djupt av ett barns död, ett barn som de flesta av dessa miljoner aldrig hade träffat? Svaret kan inte enbart sökas i geografi, medborgarskap eller egenintresse.
Han var en människa, och det var de också.
3. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna talar om en mänsklig familj
Omsorg om andra människor är ett av idealen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Den allra första meningen i förklaringens ingress talar om ”alla medlemmar av den mänskliga familjen” — i den officiella svenska översättningen ”alla som tillhör människosläktet” — och slår fast att erkännandet av deras inneboende värdighet och lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Vidare i samma ingress läser vi att åsidosättande och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete.
Valet av dessa ord är inte obetydligt: den mänskliga familjen och mänsklighetens samvete.
Om den som utsätts för förtryck är helt skild från mig, varför skulle då det förtryck som drabbar denne uppröra mänsklighetens samvete?
Artikel 1 i förklaringen gör svaret tydligare:
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Förklaringen framställer inte människan enbart som en rättighetsbärare. I denna första artikel för den, vid sidan av rättigheter och värdighet, också in förnuft, samvete och tanken att människor bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
De mänskliga rättigheterna börjar med ”mig”, men de stannar inte vid ”mig”.
Jag är inte enbart en rättighetsbärare som kan kräva rättigheter för egen del. Alla människor har rättigheter precis som jag, och jag måste också kräva att andras rättigheter respekteras. Jag har ett ansvar att sträva efter att andras rättigheter förverkligas.
Denna poäng uttrycks ännu tydligare i de två stora internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Ingressen till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter slår fast:
”som beaktar att varje människa har förpliktelser mot andra människor och mot sitt samhälle och är skyldig att medverka till att rättigheterna i denna konvention främjas och följs,”
Samma tanke upprepas i olika formuleringar i andra människorättsdokument.[2]
Denna mening är av mycket stor betydelse för mig. I denna bild är individen inte enbart en rättighetsbärare. Individen har skyldigheter gentemot andra individer och ett ansvar att verka för att erkända rättigheter främjas och respekteras.
Vi får inte glömma att andra stycket i artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, genom att kräva Vis Utbildning, skapar de mentala och praktiska förutsättningar som är nödvändiga för genomförandet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Det är endast genom att plantera frön av acceptans för och respekt för andras rättigheter i människors sinnen som kränkningar av de mänskliga rättigheterna först kan minskas och slutligen undanröjas.
De som anser att ”kränkningen av andras rättigheter inte angår mig” kan inte hävda att de stöder den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, eftersom de mänskliga rättigheternas filosofi är oförenlig med en människa som enbart erkänner sina egna rättigheter och inte anser sig ha något ansvar när det gäller andra människors rättigheter.
Detta är precis samma tanke som jag för flera år sedan uttryckte med andra ord i principerna för Utvecklade moraliska värderingar.
Det finns ett cirkulärt samband mellan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och Utvecklade moraliska värderingar. Om vi till fullo förstår den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, når vi Utvecklade moraliska värderingar; och om vi, likt Kyros den store, når Utvecklade moraliska värderingar enbart genom individuell ansträngning, kommer vi fram till principerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
4. Från moral till lag
Om vi förstår moral som att acceptera och respektera andras rättigheter, och rättvisa som att skapa balans mellan rättigheter, kan lagen inte stå i motsats till moralen. I Sann Filosofi är moralen källan till sann lag. En lag som har skilts från moralen och kränker de mänskliga rättigheterna må bära lagens namn, men till sitt innehåll är den Non-law.
Här får en intressant juridisk verklighet betydelse.
I vissa rättssystem har ansvaret gentemot en annan människa gått från att vara en moralisk princip till att också bli en rättslig skyldighet som kan sanktioneras straffrättsligt.
I Tyskland gör § 323c i den tyska strafflagen (StGB) det straffbart att, under de förutsättningar som anges i lag, underlåta att lämna hjälp vid en olycka, allmän fara eller nödsituation. I Frankrike föreskriver artikel 223-6 i den franska strafflagen straffrättsligt ansvar för den som avsiktligt underlåter att hjälpa en person i fara, när hjälp kan ges utan risk för den hjälpande personen eller för tredje man.[3]
Dessa lagar skapar inte en universell rättslig skyldighet att ingripa vid varje kränkning av de mänskliga rättigheterna; de visar att ansvar gentemot en människa i fara, under vissa bestämda omständigheter, har blivit en del av straffrätten.
Ett verkligt exempel från Tyskland gör innebörden av denna lag påtaglig. En 83-årig man kollapsade på ett bankkontor. Flera kunder, i stället för att hjälpa honom, klev runt eller över honom och fortsatte med sina bankärenden. Tre av dem dömdes till böter för att ha underlåtit att hjälpa mannen.
Jag har tidigare granskat just denna händelse i volym sex. Enligt djungelns logik kan en person som ligger på marken betraktas enbart som ett ”hinder” i min väg: om jag kan kliva runt personen, varför skulle det vara mitt problem? Men mänsklig logik är annorlunda. Vi lever tillsammans, erkänner varandras rättigheter och har ansvar gentemot varandra.
Tyvärr har utvecklingen av mänskliga rättigheter inom rättssystem och rättsväsende varit oerhört långsam, och ibland bara gått framåt droppe för droppe. Vid sidan av en utbildningsreform måste också rättsväsendet reformeras — en fråga jag har behandlat i Exit Strategy och inte ska upprepa här. Ändå gör till och med denna långsamma utveckling inom rättssystem och rättsväsende i vår tid det mycket svårt att förlita sig på påståendet att ”vad som händer med en annan människa i grunden inte angår mig”. Det befintliga rättssystemet har, trots alla sina brister, i vissa länder erkänt ansvaret gentemot en medmänniska i fara som en rättslig skyldighet, i form av en rättslig hjälpplikt (duty to rescue).
5. Vad förändrar det geografiska avståndet?
Man skulle kunna säga att allt detta gäller en person som ligger här framför mig. Varför skulle en människa i ett annat land eller på en annan kontinent angå mig?
Mitt svar börjar med en enkel distinktion:
Avstånd kan förändra min förmåga att hjälpa, men det kan inte förändra det faktum att den andra personen är en människa.
Om en person svimmar på gatan framför mig, kan jag kanske hjälpa denne direkt. Om ett barn utsätts för övergrepp i en annan stad, kan jag kanske anmäla saken till ansvariga myndigheter. Om människor i ett annat land faller offer för omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, kommer mina alternativ att se annorlunda ut: att öka medvetenheten, protestera, stödja hjälporganisationer, bedriva forskning, skriva, utkräva ansvar eller vidta rättsliga åtgärder där det är möjligt.
Formen för mitt ansvar förändras med min förmåga och mina omständigheter; principen om mänsklighet förändras inte. Givetvis bär jag ett större ansvar än andra svenska medborgare, eftersom jag kan utmana dem som kränker de mänskliga rättigheterna mer effektivt och med större precision. Du frågar varför?
Eftersom jag som filosof är bättre rustad än andra att identifiera och stå emot olika logiska felslut och institutionella tankefällor. Dessutom kan jag bemöta påståenden som ”lagen säger så”, som ofta används för att rättfärdiga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och be den som åberopar rättsstatsprincipen att definiera vad lag är och förklara vilken funktion lagen är avsedd att fylla.
När frågan om att barn hålls hungriga återkom i svenska medier 2023 frågade jag, utifrån just denna förmåga, först: ”Varför gör ingen något?”
Sedan sade jag till mig själv:
”Den som måste göra något är du. Så res dig och agera, och betala priset, vad det än må vara.”
Om geografiskt avstånd kan upphäva ansvarsprincipen, måste vi också kunna sätta en siffra på det avståndet. Angår en människa på tio meters avstånd mig, men inte en på tio kilometers avstånd? Hur är det med hundra kilometer? Vilken moralisk egenskap har en nationsgräns som gör att en människas rättigheter, så snart personen korsar den, plötsligt hamnar utanför mitt samvetes räckvidd?
Ingen politisk gräns kan sätta gränsen för mänskligheten.
Regionala människorättsinstrument har också fört denna tanke vidare på ett betydelsefullt sätt. Den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna talar om varje individs ansvar gentemot mänskligheten, och den afrikanska stadgan erkänner individens skyldigheter gentemot det internationella samfundet.[2] Det är sant att dessa instrument för närvarande gäller inom sina respektive geografiska områden, och deras rättsliga räckvidd kan inte ges en vidare innebörd än den faktiskt har; men förekomsten av sådana formuleringar visar att tanken på människans ansvar gentemot andra människor inte är begränsad av nationsgränser.
6. ”Jag kan inte göra något”
Detta påstående är ibland sant, men inte alltid. Antalet människor som verkligen inte kan göra något alls är mycket litet jämfört med antalet människor som kan ta åtminstone ett litet steg.
En individ kanske inte förmår, ens med hela sin kapacitet, att få ett slut på en annan människas lidande; men genom att sluta sig samman med andra kan individen kanske göra det. Det är just detta att förena sig med andra för ett gott ändamål som bygger mänskligheten. Definitionen av mänsklighet kräver inte heller det omöjliga av en individ. Den säger: ”i den mån man förmår”.
Vi behöver inte hävda att vi har en obegränsad förmåga att få ett slut på allt lidande i världen för att visa att vi har ett ansvar. Som jag nämnde i definitionen av mänsklighet är det tillräckligt att vi, när vi blir medvetna om att våra medmänniskors rättigheter kränks, strävar efter att, ”i den mån vi förmår”, få ett slut på kränkningen och, om det för närvarande inte är möjligt att helt få ett slut på den, minska dess allvar. ”Jag kan inte helt få ett slut på deras lidande för närvarande” och ”deras lidande angår mig inte” är två helt olika påståenden.
Även ett misslyckat försök att minska en annan människas lidande har ett värde, eftersom individen har försökt – och det har betydelse.
Ibland är mitt ansvar ett telefonsamtal. Ibland att ringa efter en ambulans. Ibland att anmäla en kränkning. Ibland ekonomisk hjälp. Ibland att försvara offret. Ibland att ställa en fråga. Ibland att bedriva forskning och skriva. Och ibland att stå upp mot en institution som kan stoppa en orättvisa men som har förblivit tyst.
Ansvar börjar när något kräver ett svar och får mening genom det svar som ges. I mina verk har jag granskat ansvar just i detta sammanhang: när ett behov eller en obalans kräver ett svar från oss, innebär ansvar att ge ett lämpligt svar på detta krav.
Oansvarighet innebär inte alltid att man begår en felaktig handling; ibland innebär det att man underlåter att göra något som man borde ha gjort. Även lagen erkänner i vissa fall denna skillnad mellan handling och underlåtenhet. De kunder som ignorerade den 83-årige mannen på den tyska banken hade inte fått honom att falla till marken och inte heller orsakat det akuta medicinska tillstånd han befann sig i. Deras ansvar grundade sig inte på något de hade gjort, utan på det som de under dessa omständigheter borde ha gjort men underlät att göra: hjälpa en människa i fara.
När det gäller de hungriga förskolebarnen är jag ansvarig för en underlåtenhet om jag inte agerar. Det är sant att jag inte spelade någon roll i den orättvisa som tillfogades barnen; men när det 2023 återigen kom fram att barnens lidande fortfarande pågick, hade jag, om jag hade underlåtit att vidta åtgärder under förevändning att min filosofiska forskning är viktig, varit moraliskt ansvarig för en underlåtenhet, även om jag inte hade varit rättsligt ansvarig enligt svensk lag.
Men var det bara jag som bar ansvar för en sådan underlåtenhet, eller gjorde även andra medborgare det, i varierande grad?
När jag bestämde mig för att ta upp frågan om barnens hunger med riksdagsledamöterna, hade jag starka skäl att tro att de inte skulle vidta några åtgärder. Men även om det bara fanns en chans på en miljon att något faktiskt skulle göras, kunde jag inte bortse från den möjligheten. En vän sade till mig: ”De kommer inte att svara dig.” Som svar sade jag till honom: ”Jag fullgör min plikt. Om de, i stället för att svara på ett lämpligt sätt, förblir tysta, blir denna tystnad i sig en underlåtenhet. Deras tystnad i sig är ett erkännande av deras ansvarslöshet. Jag kommer att dokumentera den tystnaden.”
Och jag gjorde precis det. Jag skickade 340 e-postmeddelanden. Jag dokumenterade 335 fall av tystnad och 5 irrelevanta svar för att visa att underlåtenhet inte bara förekommer på individnivå, utan kan utvecklas till en ”medborgerlig avtrubbning” och ta formen av institutionell underlåtenhet i själva hjärtat av den lagstiftande församlingen.
7. Likgiltighet, mänsklighetens motsats
Här återvänder jag till den ursprungliga definitionen.
Mänsklighet innebär att tänka på andra människor, vilja deras bästa och sträva efter att bevara deras värdighet och rättigheter, samt att, i den mån man förmår, sträva efter att få ett slut på lidande och orättvisor och, om det för närvarande inte är möjligt att helt få ett slut på dem, minska deras allvar. Likgiltighet inför andras lidande kan därför inte vara ett neutralt tillstånd.
Likgiltighet är ett steg bort från mänskligheten, och tystnad är ett erkännande av bristande ansvar.
Jag har skrivit i volym tre att människor har en naturlig förmåga till vänlighet och sympati gentemot varandra, och att moral – det vill säga att acceptera och respektera andras rättigheter – gör det möjligt för åtskilda individer att bli en del av mänsklighetens system.
Ett samhälle där var och en enbart säger ”jag och mina intressen” har ännu inte nått mänsklighetens nivå. Ett sådant samhälle är en samling människor som ännu inte har lyckats bli ett sammanhängande mänskligt system.
I ett sådant samhälle kommer också de mänskliga rättigheterna förr eller senare att kollapsa. Ty varje offer lämnas ensamt i det ögonblick då han eller hon behöver andras stöd, och de som inte kommer till andras undsättning kommer inte att finna någon som hjälper dem när de själva behöver hjälp. Om vi inte medverkar till att bygga rättvisa kommer det inte att finnas någon rättvisa som kommer till vår hjälp när vi själva möter orättvisa.
Detta återknyter till den varning som Martin Niemöller, efter sina erfarenheter av Nazityskland, formulerade så minnesvärt i sina berömda ord: ”Först kom de”.
8. En annan människas mänskliga rättigheter är ingen försäkring för mina intressen
För att försvara det ömsesidiga ansvaret kan man anföra ett argument som bygger på egenintresse: ”Försvara en annan människas rättighet så att andra en dag försvarar din.”
Detta argument är inte värdelöst, men det räcker inte. Ett sådant argument bygger på ett givande och tagande — på en transaktion.
Jag bör inte hjälpa ett hungrigt barn enbart för att jag själv kan behöva andras hjälp en dag.
Jag måste försvara ett barns rättigheter därför att barnet har rättigheter. Varje barns rättigheter är mänskliga rättigheter.
Mänskligheten börjar där en individ kan gå från egenintresse till osjälviskhet. I Utvecklade moraliska värderingar är en annan människa min allierade, inte mitt instrument. Den nionde principen illustrerar tydligt förhållandet mellan egenintresse och osjälviskhet:
Vi är en kombination av ”egenintresse” och ”osjälviskhet”. Jag är redo att bortse från mitt ”egenintresse” för din skull när det är nödvändigt eller du är i fara.
Till exempel lade jag, i min kamp för att få ett slut på lidandet hos de barn som hölls hungriga och hos deras föräldrar, min filosofiska forskning, som är en del av mitt egenintresse, åt sidan för att trygga deras rättigheter, eftersom mitt engagemang för att få ett slut på deras lidande under dessa omständigheter var mer nödvändigt än att fortsätta min filosofiska forskning.
Självklart skyddar försvaret av en människas rättigheter ytterst även mina rättigheter, eftersom vi båda är medlemmar i ett och samma system. Men det som driver mig att försvara andras rättigheter är inte utsikten att få någon förmån i utbyte. Ett sådant försvar härrör från min mänskliga natur, inte från någon förväntan om att få något tillbaka.
9. Kränkningen av en enda människas rättighet är en fråga om mänskliga rättigheter
Mänskliga rättigheter är inte regeringars, majoriteters, politiska partiers, nationers eller mäktiga gruppers rättigheter. De är varje enskild människas rättigheter.
Förklaringens ingress talar om alla medlemmar av den mänskliga familjen — i den officiella svenska översättningen ”alla som tillhör människosläktet” — och deras lika och obestridliga rättigheter.
Därför förändrar antalet offer inte sakens natur. Att kränka ens en enda persons rättigheter är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Jag minns att jag under min studietid hade många debatter med förnekare av Förintelsen. En av deras taktiker var att ifrågasätta antalet offer för Förintelsen och försöka minska det antalet. De ville ta bort så många nollor som möjligt från talet sex miljoner offer för Förintelsen. Det var som om allvaret i det nazistiska brottet på något sätt skulle ha minskat om 600, 60 eller till och med 6 judar hade mördats. Mordet på en enda individ är ett brott. Antalet nollor förändrar enbart brottets omfattning.
Om en miljon människors rättigheter kränks står vi inför en enorm katastrof. Om en enda människas rättigheter kränks är det fortfarande en katastrof; dess omfattning är bara mindre. Antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna förändrar inte katastrofens natur; det visar enbart dess omfattning.
I Exit Strategy betonade jag också just denna princip:
”UDHR omfattar varje enskild människas rättigheter, och ingen får kränka ens en människas rättigheter bara därför att han eller hon är en enda person.”
Om en lag kan beröva en människa hennes rättigheter och vi säger att detta inte spelar någon roll eftersom offret ”bara är en enda person”, har vi i samma ögonblick övergett principen om lika rättigheter och åsidosatt hela den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Rättvisa börjar inte med att man räknar offren för orättvisa.
Rättvisa börjar med att man upprättar en balans mellan rättigheter.
10. Varför angår det mig när dina rättigheter kränks?
Nu kan jag besvara den fråga som utgör titeln på denna essä.
Kränkningen av dina rättigheter angår mig, även om jag inte känner dig, eftersom du är en människa och jag också är en människa.
Vi är medlemmar av den mänskliga familjen.
Jag är en rättighetsbärare, och det är du också. Mina rättigheter kan inte i sig vara viktigare än dina.
Förnuftet gör det möjligt för mig att förstå denna relation, och samvetet gör mig känslig för den. Moralen kräver att jag accepterar och respekterar dina rättigheter. Mänskligheten kräver av mig att jag, när jag blir medveten om ditt lidande eller om kränkningen av dina rättigheter, inte förblir likgiltig, utan handlar i den mån jag förmår. Människorättsinstrumenten betraktar inte heller individen enbart som en rättighetsbärare; de erkänner att individer har ansvar gentemot andra människor och samhället. Dessutom föreskriver gällande rätt, under vissa omständigheter, till och med straff för den som underlåter att hjälpa en person i fara.
För närvarande kan jag inte rädda alla människor från lidande. Men jag måste sträva efter att finna en väg som kan göra detta möjligt. Den vägen ligger i att förstå och genomföra den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och att genomföra de tre reformer som jag utförligt har behandlat i Exit Strategy: en utbildningsreform, en reform av rättsväsendet och en politisk reform.
Det blotta faktum att jag är ensam — en enda person med begränsade resurser — får inte leda till att jag accepterar tanken att alla människors lidande inte angår mig.
Om jag kan få ett slut på ens en enda människas lidande måste jag sträva efter att göra det. Om jag inte helt kan få ett slut på lidandet för närvarande måste jag, i den mån jag förmår, sträva efter att minska det.
Detta är vad mänsklighet innebär för mig.
Och kanske kan hela denna essä sammanfattas i två meningar:
Mina rättigheter får mening när jag erkänner dina rättigheter.
Och min mänsklighet får mening när jag vägrar att ignorera ditt lidande enbart därför att det är ditt och inte mitt.
[1] Roy Mukamel, Arne D. Ekstrom, Jonas Kaplan, Marco Iacoboni & Itzhak Fried, ”Single-Neuron Responses in Humans during Execution and Observation of Actions”, Current Biology, vol. 20, nr 8, 2010, s. 750–756. Studien identifierade neuroner i den mänskliga hjärnan som reagerade både när deltagarna själva utförde handlingar och när de observerade andra utföra dem. Se även Bahman Azadfar, Wisdom Our Hope, volym ett, kapitel fem, ”Wired Minds”, där forskning om spegelneuroner och dess betydelse för människors ömsesidiga beroende diskuteras.
[2] Samma tanke återfinns, i olika formuleringar, i ingressen till Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter; artikel 29.1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna; artikel 32.1 i den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter; artiklarna 27.1 och 28 i den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter; samt artikel 18.2 och 18.3 i deklarationen om människorättsförsvarare. Dessa instruments rättsliga status är inte densamma: de två konventionerna är bindande internationella fördrag, även om den relevanta ordalydelsen förekommer i deras ingresser; den amerikanska konventionen och den afrikanska stadgan är bindande regionala fördrag; och deklarationen om människorättsförsvarare är ett icke-bindande instrument.
[3] § 323c första stycket i den tyska strafflagen (StGB) och artikel 223-6, andra stycket, i den franska strafflagen. Dessa två exempel anförs för att visa att det under särskilda rättsliga förutsättningar finns en rättslig skyldighet att hjälpa och bör inte tolkas som att de fastställer en universell straffrättslig skyldighet att ingripa i varje fall av en kränkning av de mänskliga rättigheterna.