Inledning: Lagen som var avsedd att vara källan till andra rättvisa lagar
År 1948 fastslog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i artikel 26(2) att undervisningen skall syfta till personlighetens fulla utveckling och till att stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Decennier senare gjorde artikel 13 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) samma uppdrag till en bindande rättslig förpliktelse:
”Utbildningen skall syfta till att till fullo utveckla människans personlighet och insikten om dess värde.”
Staterna godtog konventionen, inhämtade godkännande från sina parlament och åtog sig därmed de skyldigheter som konventionen ålade dem enligt folkrätten. Sverige ratificerade den också 1971 (SÖ 1971:41).
Ändå ställdes aldrig en grundläggande fråga:
Vad betyder ”den mänskliga personlighetens fulla utveckling”?
Denna fråga var varken marginell eller rent filosofisk. Inget parlament kan på ett ansvarsfullt sätt anta en lag utan att känna till dess centrala syfte. Inte heller kan en regering garantera genomförandet av en lag om inte innebörden av dess bestämmelser, dess syfte och de medel genom vilka detta syfte skall förverkligas är tydliga.
Anta att en riksdagsledamot år 1971, när den svenska regeringen lade fram ett förslag om riksdagens godkännande av konventionen, hade ställt följande fråga till regeringsföreträdaren:
Vad avses med den mänskliga personlighetens fulla utveckling?
Det ärliga svaret skulle förmodligen ha varit:
Jag vet inte.
”Jag vet inte” är inget skamligt svar. All seriös forskning börjar när en person blir medveten om sin egen okunnighet. Problemet börjar när någon inte vet – men borde veta – och ändå underlåter att fråga. Problemet fördjupas när någon stiftar en lag utan att göra någon ansträngning för att klargöra dess innebörd. Det blir ännu allvarligare när man, även efter ratificeringen, inte inrättar något program för att finna svar, pröva teorier eller förverkliga lagens syfte.
Regeringarna ställde inte frågan: ”Vad avses med den mänskliga personlighetens fulla utveckling?” och kom därför inte heller, genom ett välgrundat svar på den frågan, fram till nästa fråga:
Vilken typ av utbildning kan leda till den mänskliga personlighetens fulla utveckling?
Det finns inga belägg för att dessa två frågor, efter att ICESCR ratificerats, följdes upp i denna ordning eller behandlades som ett seriöst ämne för undersökning inom utbildningsområdet. Uttrycket ”den mänskliga personlighetens fulla utveckling” fanns kvar i lagtexten, men politiken gick helt enkelt förbi det, utan att söka klarlägga dess innebörd, de skyldigheter som följde av den eller dess konsekvenser.
Denna essä handlar om konsekvenserna för mänskligheten av det lagbrottet.
1. Början på frågandet
Sommaren 1979 ställdes jag inför en annan fråga – frågan ur vilken de två föregående frågorna uppstod:
Vad är visdom?
Mitt svar var:
Jag vet inte, men jag måste veta.
Detta medgivande markerade början på en fyrtiosjuårig process. Jag ställde frågor, formulerade svar, utsatte dem för kritik, erkände mina misstag och började om igen. Självkritik (Sui-criticus) har sedan dess blivit en del av mitt dagliga liv.
I essän A Sui-criticus har jag förklarat hur jag utsatte mitt eget deltagande i den iranska revolutionen för kritik, trots mina goda avsikter. Jag betraktade inte min ungdom, det faktum att jag stod sida vid sida med miljontals andra, eller mina goda avsikter som tillräckliga ursäkter. Utan en förståelse av visdom, politik, rättvisa, lag och frihet hade jag ägnat mig åt politiskt handlande som påverkade miljontals människors liv i generationer. Följaktligen dömde samvetets domstol mig till ett livslångt sökande efter visdom.
Skillnaden mellan mig och andra människor är inte att jag var vis från början eller att jag kände till svaren. Skillnaden var att jag accepterade att jag inte visste och att jag behövde veta. Det var längs denna väg som jag insåg en grundläggande brist hos mig själv: två tredjedelar av min homeostas fungerar inte korrekt. Men denna brist var, och är, inte unik för mig. Varje människa föds med samma begränsning. [1]
En tredjedel av vår homeostas, som upprättar ordning och balans i kroppen, fungerar vanligtvis korrekt. De andra två tredjedelarna däremot – förmågan att upprätta ordning och balans i relationer mellan människor och i mänsklighetens relation till livets system – fungerar inte fullt ut.
Jag accepterade denna brist och försökte åtgärda den genom självutbildning.[2] Ändå har många av dem som anförtrotts uppgiften att styra samhället varken insett denna svaghet hos sig själva eller sökt efter svar, och de är fortfarande ovilliga att erkänna att en sådan brist finns. Som en följd av detta är rättvisa antingen frånvarande eller ytterst sällsynt i relationer mellan människor och mellan mänskligheten och naturen.
En fullt utvecklad personlighet innebär att alla tre tredjedelar av människans homeostas fungerar korrekt. En sådan fullständighet kan endast uppnås genom Vis Utbildning. Detta är precis den form av utbildning som krävs enligt artikel 13 i ICESCR. Ursprunget till den artikeln finns i artikel 26(2) i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Alla människor, särskilt de som styr det mänskliga samhället, borde veta vad den mänskliga personlighetens fulla utveckling innebär, men det gör de inte. Problemet är inte enbart okunnighet. Problemet är varje människas ansvar för sin egen okunnighet – och det pris som både de själva och andra betalar för den.
2. En hypotes för att besvara den glömda frågan
Efter denna långa resa är mitt föreslagna svar på den fråga som väcks av artikel 13 följande:
Den mänskliga personlighetens fulla utveckling = den fullständiga funktionen hos människans homeostas
Jag lägger inte fram detta svar som något som ska accepteras enbart med hänvisning till auktoritet. Det är en teori. Den måste kritiseras, prövas och, om det finns en bättre teori, revideras eller ersättas. Denna hypotes stöds av flera volymer av mitt arbete och dussintals artiklar, vilka i sin tur bygger på fysikens lagar och matematiska beräkningar.
Att lägga fram en teori för vetenskaplig granskning är en etablerad praxis inom det vetenskapliga samfundet och en av grundvalarna för vetenskapliga framsteg. Till exempel, när de observerade oregelbundenheterna i Merkurius omloppsbana inte kunde förenas med de befintliga beräkningarna, föreslog fysiker existensen av en planet med namnet Vulcan. På den tiden framstod hypotesen som rimlig. Att helt enkelt ogilla den eller förbli tyst kunde inte ogiltigförklara den. Den kunde endast trängas undan av en annan teori med förmåga att vederlägga den och erbjuda en bättre förklaring. Och det är precis vad som hände. Einsteins allmänna relativitetsteori gjorde precis detta: den erbjöd en bättre förklaring och trängde undan hypotesen om Vulcan.
Även jag lägger fram en teori om vad ”den mänskliga personlighetens fulla utveckling” innebär. Naturligtvis utsätter jag den fortlöpande för kritik i hopp om att utveckla en bättre teori som skulle kunna ersätta den, men jag har ännu inte lyckats falsifiera den.
Nu måste den som inte accepterar denna teori identifiera dess brister eller lägga fram en teori med större förklaringskraft. Att ”förbli tyst” är varken en vetenskaplig eller en filosofisk vederläggning av en teori.
Enligt denna teori blir den mänskliga personligheten fullständig när en person kan:
- se oordning och obalans;
- förstå innebörden och vikten av ordning och balans;
- inse hur ordning och balans förhåller sig till de egna rättigheterna och andras rättigheter;
- ta ansvar;
- kritisera och acceptera kritik (Sui-criticus och Alius-criticus);
- och vidta åtgärder för att upprätta ordning och balans inom sig själv, bland människor och mellan mänskligheten och naturen.
Därför är den mänskliga personlighetens fulla utveckling inte enbart en ökning av kunskap, yrkesskicklighet eller vältalighet. En person kan vara högutbildad, inneha en dömande eller politisk befattning, eller till och med inneha den högsta internationella befattningen, men ändå ha en ofullständigt utvecklad personlighet. Detta påstående kan prövas med en enda fråga. Man behöver bara fråga:
”Vad är rättvisa?”
Om man möts av tystnad eller ett irrelevant eller förvirrande svar, har man att göra med en person vars personlighet förblir ofullständig.
I ett sådant fall kan varken en universitetsexamen eller en officiell befattning ersätta homeostasens fullständiga funktion. En sådan fullständig funktion kan endast uppnås genom Vis Utbildning.
3. En fullt utvecklad personlighet är som en fullgod synförmåga
För att förstå vad en fullt utvecklad personlighet innebär kan vi använda människans synförmåga som en analogi. När båda ögonen är friska och öppna har en person ett brett synfält. Personen kan till och med uppfatta rörelser som sker på vardera sidan av huvudet, nära öronen. Men om vi täcker för ett öga med ett tygstycke förändras inte den yttre världen; snarare blir personens synfält ofullständigt. Personen ser inte vad som händer nära örat på den sidan och missar dessutom vissa rörelser rakt framför det övertäckta ögat.
En ofullständig personlighet fungerar på ungefär samma sätt. Orättvisa finns mitt framför personen, men en del av personens moraliska synfält är blockerad.
Svenska myndigheter kan till exempel se att barn medvetet hålls hungriga när de ansvariga är barnens föräldrar. I sådana fall griper barnaskyddssystemet in. Men när ett företag som driver en förskola ger barnen otillräckligt med mat under flera år, hamnar samma lidande utanför deras synfält eller reduceras till en administrativ och organisatorisk fråga.
Endast företagets namn har förändrats under årens lopp; dess ägare och agerande har förblivit desamma, liksom hungern, lidandet och den fortsatta kränkningen av barnens rättigheter.
Varför uppfattas en handling som barnmisshandel i ett sammanhang, medan den i ett annat sammanhang – trots att den har pågått länge och varit allmänt känd – inte framkallar den nödvändiga reaktionen?
Svaret står att finna hos människor vars personligheter fortfarande är ofullständigt utvecklade och som inte kan urskilja samma underliggande princip bakom olika yttre former. De reagerar när en förälder kränker ett barns rättigheter, men samma handling, när den begås av ett företag, framkallar ingen reaktion.
Denna underlåtenhet att reagera är inte enbart en rättslig brist. Den avslöjar en brist i det moraliska synfältet som har sin grund i homeostasens ofullständiga funktion – med andra ord i en ofullständigt utvecklad personlighet.
4. När ögat ser men kroppen inte kan röra sig
När det gäller många befattningshavare kan det dock inte sägas att de helt enkelt inte såg.
Vid två separata tillfällen uppmärksammade svenska journalister allmänheten, däribland politiker, på att barn medvetet fick för lite mat. Föräldrar framförde klagomål. Situationen pågick i flera år. Därför kan all denna passivitet inte tillskrivas en oförmåga att se eller bristande kännedom.
Märta Stenevi berättar också i sin bok att hon upprepade gånger bad om hjälp och öppet sade att hon inte mådde bra, men ändå inte fick något av det stöd hon behövde.
På internationell nivå publicerades frågor och definitioner rörande fred, rättvisa, lag, rättsstatsprincipen och Vis Utbildning upprepade gånger i offentliga svar på inlägg från FN:s generalsekreterare. Sidan ”The Silence of the UN Secretary-General” har dokumenterat dessa tillfällen och det återkommande svaret: tystnad.
Det kan inte sägas med säkerhet att generalsekreteraren personligen såg varje meddelande; men en institution med en omfattande kommunikationsverksamhet och ett stort antal rådgivare kan inte undandra sig ansvar genom att förlita sig på möjligheten att dess chef inte såg dem personligen. Någon inom Förenta nationerna måste ha sett definitionerna av fred och rättvisa och insett deras betydelse för organisationens uppdrag. Hur kan en organisation vars stadga ger den uppdraget att upprätthålla fred förbli likgiltig inför fredens innebörd?
Här är problemet inte längre enbart blindhet. Det går bortom en oförmåga att se och pekar på en förlamning som sträcker sig från de moraliska nerverna, som förmedlar impulsen från insikt till respons, till de moraliska musklerna som krävs för handling.
Anta att en person ser ett barn hänga från kanten av en balkong på tredje våningen. Personen uppfattar faran, men är under påverkan av ett narkotiskt ämne oförmögen att röra sig, ropa eller göra något för att rädda barnet.
Makt kan ha ungefär samma effekt.
I essän Power, Corruption and Crackdown har jag förklarat hur makt kan dölja den ångest som föds ur okunnighet med falskt självförtroende, avhålla en person från att ifrågasätta och bryta sambandet mellan att uppfatta orättvisa och att reagera på den. När de frågor som en seriös frågeställare väcker inte längre kan hållas tillbaka eller ignoreras, ersätts dialogen av tystnad, hot eller förtryck.
Därför kan en person med en ofullständigt utvecklad personlighet som innehar makt ha två samtidiga brister:
För det första håller personen ett öga stängt och ser endast vissa lagbrott.
För det andra, även när det gäller det som personen faktiskt ser, har maktens narkotiska verkan förlamat de moraliska nerver som driver människan till handling. När lemmarna är förlamade under maktens narkotiska verkan är de enda muskler som förblir överaktiva de i munnen och tungan. Orden ”rättvisa”, ”fred”, ”demokrati”, ”lag” och ”rättsstatsprincipen” flödar ständigt ur makthavarnas munnar. Ändå förblir de tomma slagord; de blir aldrig till handling.
Realpolitik är som en skiva vars grammofonnål har fastnat i ett spår. Orden upprepas, men tanken rör sig aldrig framåt mot deras innebörd:
Rättvisa, rättvisa, rättvisa;
Fred, fred, fred;
Demokrati, demokrati, demokrati;
Lag, lag, lag.
5. Vad är rättvisa?
Rättvisa innebär:
Att upprätta balans mellan rättigheter.
Denna definition utgör den andra delen av definitionen av moral i Sann Filosofi:
”Moral är att acceptera och respektera andras Rättigheter och att upprätthålla balansen mellan Rättigheter.” (V3, s. 3)
Denna definition förvandlar rättvisa från ett vagt ord till en konkret funktion.
Under olika omständigheter kan en människas rättigheter möta en annans. Rättvisa råder när en riktig balans upprätthålls mellan dessa rättigheter. Orättvisa uppstår när denna balans rubbas.
Rättvisan aktualiseras emellertid inte först efter att en skada har uppstått. Dess mest fullständiga och sanna form är Förebyggande Rättvisa.
I volymerna fem och sex av Sann Filosofi skiljs tre former åt:
5.1 Förebyggande Rättvisa:
Förebyggande Rättvisa tillåter inte att en obalans mellan rättigheter uppstår över huvud taget. Precis som en lindansare ständigt måste hålla balansen måste samhället bevara balansen mellan rättigheter innan ett fall inträffar.
5.2 Kompenserande Rättvisa:
När balansen har gått förlorad och skada har uppstått strävar Kompenserande Rättvisa efter att reparera skadan och göra det möjligt att återställa balansen. Kompenserande Rättvisa är som skyddsnätet under linan. Det förhindrar inte fallet, men det kan förhindra fullständig förödelse och ge en möjlighet att börja på nytt.
5.3 Rättslig Hämnd:
Bortom gottgörelsens område finns det jag kallar Rättslig Hämnd. Rättslig Hämnd kan göra anspråk på att vara rättvisa, men dess främsta syfte är att upprätta eller bevara ordning genom bestraffning. Den upprättar inte nödvändigtvis balans mellan rättigheter.
Ett sant system för rättvisa består av Förebyggande Rättvisa och Kompenserande Rättvisa. Realpolitiken har däremot fastnat på nivån Kompenserande Rättvisa och Rättslig Hämnd. Realpolitiken känner inte till Förebyggande Rättvisa. Den väntar tills orättvisa uppstår, offret skadas, familjen och samhället lider, och först därefter beslutar den – i bästa fall – om kompensation eller bestraffning.
Detta är nålen som har fastnat i spåret. Realpolitiken upprepar ordet ”rättvisa”, men når aldrig fram till dess kärna: att förhindra att obalans mellan rättigheter uppstår över huvud taget och att upprätthålla balansen mellan dem.
6. Varför saknas Förebyggande Rättvisa?
Förebyggande Rättvisa kräver förmågan att förutse, känslighet för obalans, självkritik (Sui-criticus), förmågan att acceptera kritik från andra (Alius-criticus) och handling innan katastrofen slår till.
Att förstå rättvisa kräver visdom, som i sin tur är ett resultat av Vis Utbildning.
En person som inte förstår begreppet rättvisa kan inte bygga upp Förebyggande Rättvisa. Personen kan inrätta ett system med lagar, domstolar, straff och tillsynsmyndigheter, men ett sådant system kommer i huvudsak att fungera efter att skada redan har uppstått.
Betrakta medicinen:
Medicin finns inte enbart till för att behandla dem som redan är sjuka. Förebyggande hälsovård strävar efter att förhindra att sjukdom och oordning uppstår från första början. För att utveckla en sådan förebyggande hälsovård måste man först förstå sjukdom, hälsa och riskfaktorer. Denna förståelse förmedlas sedan till läkare genom medicinsk utbildning och till samhället genom allmän utbildning.
Medicinens kedja är följande:
En korrekt förståelse av sjukdom och hälsa
← Utbildning
← Förebyggande hälsovård
← Förebyggande av sjukdom
Rättvisans kedja måste på liknande sätt vara:
En korrekt förståelse av rättvisa och orättvisa
← Vis Utbildning
← Förebyggande Rättvisa
← Förebyggande av orättvisa
Ändå genomfördes inte den form av Vis Utbildning som skulle ha förmedlat denna förståelse. Artikel 26(2) i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och artikel 13 i ICESCR kunde ha utgjort den rättsliga grunden för en sådan utbildning.
Konsekvenserna av detta lagbrott från staternas sida sträckte sig långt bortom underlåtenheten att genomföra ett utbildningsprogram. Samhället berövades människor som var kapabla att förstå rättvisa och förhindra orättvisa innan den uppstod.
7. Ett lagbrott som ger upphov till ytterligare lagbrott
Alla lagar spelar inte samma roll.
Vissa lagar förbjuder eller föreskriver ett visst beteende. Till exempel kan en lag förbjuda nedskräpning på gatan. Att bryta mot en sådan lag har normalt konsekvenser som är begränsade till just den specifika frågan.
Artikel 13 i ICESCR var emellertid en rättslig bestämmelse vars genomförande syftade till att utveckla människor som var kapabla att förstå andra lagar, ta dem på allvar och tillämpa dem rättvist så att det mänskliga samhället skulle kunna uppnå fred.
Av den anledningen är ett brott mot den inte ett vanligt lagbrott, som att röka på en allmän buss. Detta lagbrott vidmakthåller och mångdubblar orättvisan genom att skapa förutsättningar för ytterligare lagbrott. Med andra ord kan inte ens lagar som framstår som rättvisa på papperet, såsom lagar som skyddar barn, i praktiken förhindra att barns rättigheter kränks. Till exempel införlivade Sverige barnkonventionen i svensk lag. Misshandel och övergrepp mot barn betraktas som brottsliga handlingar. Om föräldrar medvetet håller sitt barn hungrigt kan myndigheter ingripa och rädda barnet.
Men när ett företag handlar på ett liknande sätt under flera år misslyckas myndigheterna inte bara med att ingripa effektivt, utan föräldrarna möter också hinder för att föra sin talan inför en oberoende domstol. Som en följd av detta fortsätter barnens lidande.
Det finns en rättvis lag som skyddar barns rättigheter: barnkonventionen. Det finns institutioner. Det finns ansvariga befattningshavare. Den nödvändiga informationen finns också tillgänglig. Ändå saknas den nödvändiga känsligheten för orättvisa.
Denna dubbla måttstock återspeglar närvaron av människor vars personligheter fortfarande är ofullständigt utvecklade.
De kan lagbestämmelser utantill, skriver rapporter, skickar ärenden från en institution till en annan och talar om ”barnens rättigheter”, men uppfattar ändå inte en obalans mellan rättigheter som en omedelbar och outhärdlig fara eftersom de moraliska nerver som driver människan till handling har förlamats.
Därför kan det ofullständiga genomförandet av barnkonventionen inte granskas separat från underlåtenheten att genomföra artikel 13.
Kedjan är följande:
Icke-genomförande av Vis Utbildning
→ Fortsatt förekomst av ofullständigt utvecklade personligheter
→ Oförmåga att uppfatta och känna orättvisa
→ Frånvaro av Förebyggande Rättvisa
→ Selektiv och enbart formell tillämpning av lagar
→ Fortsatt lidande för offren
Genom det ursprungliga lagbrottet har staterna tillåtit människor att stanna kvar i maktpositioner där de tillämpar efterföljande lagar utan att förstå deras moraliska syfte – eller inte tillämpar dem alls.
8. Privat okunnighet och okunnighet vid makten
Okunnighet om rättvisa är gemensam för alla människor eftersom två tredjedelar av mänsklighetens homeostas inte fungerar fullt ut, men konsekvenserna av denna okunnighet är inte desamma för alla.
Om jag, som ägare till ett kommersiellt företag, inte förstod vad rättvisa innebär skulle den okunnigheten visserligen vara en allvarlig brist, men den skulle inte nödvändigtvis leda till en offentlig katastrof.
En domare som inte förstår rättvisa fattar däremot beslut som påverkar andras rättigheter, frihet, egendom och framtid.
En riksdagsledamot som inte känner till lagens funktion och rättvisans roll i den stiftar lagar som miljoner människor måste lyda.
En politiker som träder in i Realpolitikens korrumperande värld utan den förståelse som visdomen ger kan skada sig själv, sin familj, sina kollegor, sitt parti och samhället.
FN:s generalsekreterare, som varken har definierat fred eller förstått dess förhållande till rättvisa, bär likväl ett globalt ansvar för att bidra till att förhindra krig. När generalsekreterarens ämbete, som inrättades efter 1945, förblir tyst när det får frågan vad fred innebär, tar det oavsiktligt på sig en del av ansvaret för att krigen fortsätter. För hur kan fred byggas om man inte vet vad den är?
Därför är problemet inte enbart okunnighet:
Okunnighet blir katastrofal när den förenas med makt och förblir stängd för kritik.
En person som innehar makt måste ställa fler frågor än andra, inte färre. De måste snabbare kunna erkänna: ”Jag vet inte” i stället för att använda sin ställning som en sköld mot frågor. De måste välkomna kritik eftersom andra betalar priset för deras misstag.
Realpolitiken gör emellertid exakt det motsatta. Den behandlar innehavet av ett ämbete som ett bevis på kompetens och betraktar frågor som ett hot mot auktoriteten.
9. Rättvisa, lag och fred
Rättvisa är inte en dekorativ term som ska placeras vid sidan av lagen. Rättvisa är ett av de konstitutiva elementen i Sann Lag:
Sann Lag = Rättvisa + Ordning
Lag utan Rättvisa kan påtvinga ordning, men den kan inte skapa Sann Ordning. Det kan vara ett fängelses ordning, tyranniets ordning eller ordningen i en apparat som tystar offret och bevarar maktstrukturen.
Rättvisa är också fredens motor.
I Sann Filosofi definieras fred på följande sätt:
Fred är att förebygga oordning och orättvisa genom att upprätthålla Ordning och Balans mellan mänskliga rättigheter.
Precis som homeostasens korrekta funktion i kroppen kallas Hälsa, kallas etablerandet av ordning och balans mellan människor och mellan mänskligheten och livets system för Fred. Inom mänsklighetens väldiga kropp är Fred liktydig med Hälsa.
Fred är inte enbart frånvaron av krig, precis som Hälsa inte enbart är frånvaron av sjukdomens yttre tecken. Fred är ett aktivt tillstånd som måste byggas och ständigt upprätthållas.
Inom denna struktur spelar Förebyggande Rättvisa samma roll som förebyggande hälsovård spelar inom medicinen. Den förhindrar att en obalans mellan rättigheter förvandlas till våld, förtryck, uppror och krig.
Om rättvisan elimineras:
- Lagen reduceras till regler och tvång;
- rättsstatsprincipen förvandlas till ett styre genom orättvisa bestämmelser;
- Ordning blir en täckmantel för obalans mellan rättigheter;
- och Fred blir omöjlig.
Genom att underlåta att genomföra artikel 13 försummade staterna inte bara att lära ut ett begrepp. De avlägsnade Rättvisan – Fredens själva motor – från det mänskliga samhällets kropp.
10. Ett enkelt test
Det centrala påståendet i denna essä kan prövas genom ett enkelt test.
Låt oss ställa frågan till samhällets tre huvudsakliga institutioner:
den akademiska filosofin,
domstolsväsendet
och politiken:
Vad är rättvisa?
Syftet med denna fråga är inte att förnedra, skambelägga eller blottlägga okunnigheten hos domare eller politiker. Alla människor föds med en gemensam begränsning. Det som granskas är misslyckandet hos ett utbildningssystem som har tillåtit utbredd orättvisa att förvandlas till en mänsklig katastrof.
Den som dömer i domstol måste förstå rättvisa. Den som stiftar lagar måste förstå lagens funktion och den roll som rättvisan spelar i den. Den som anförtros att bygga fred på global nivå måste kunna definiera fred.
Om dessa tre institutioner svarar med tystnad eller irrelevanta svar har vi inte enbart att göra med individuell okunnighet och privata konsekvenser, utan med ett systemfel inom utbildningen som leder till kränkningar av de mänskliga rättigheterna i massiv skala.
Tystnaden hos akademiska filosofer, domare, nationella politiker och FN:s generalsekreterare visar att artikel 13 har accepterats i princip men inte genomförts i praktiken.
Om utbildningen verkligen hade varit inriktad på den mänskliga personlighetens fulla utveckling skulle dess första resultat ha varit ett frågande sinne – ett sinne som stannar upp inför ett uttryck som ”den mänskliga personlighetens fulla utveckling” och frågar:
Vad betyder denna fras?
Det andra skulle vara modet att säga: ”Jag vet inte.”
Det tredje skulle vara formuleringen av en hypotes och ett deltagande i en kritisk dialog.
Och det fjärde skulle vara att omsätta förståelse i handling för att förhindra orättvisa.
Inget av dessa steg kan ersättas av att storslagna ord upprepas.
11. Ansvar i dag
Regeringar kan hävda att det sedan 1948 inte har funnits något klart svar på frågan om vad som utgör ”den mänskliga personlighetens fulla utveckling”. Även om detta försvar skulle godtas kan det varken förklara eller rättfärdiga alla de år av tystnad som följde.
Innan regeringar sökte sina parlaments godkännande av ICESCR – och därmed åtog sig de skyldigheter som anges i artikel 13 – var de skyldiga att inleda den nödvändiga forskningen och inte låta frågan falla i glömska. Filosofer, vetenskapsmän, pedagoger, rättslärda och medlemmar av samhället borde ha bjudits in för att lägga fram sina teorier. Föreslagna definitioner borde ha utsatts för kritik, utbildningsprogram utvecklats och deras resultat utvärderats.
Men det som inträffade var en upprepning av Realpolitikens vanliga mönster: att acceptera ord utan att fullfölja deras logiska, moraliska och rättsliga konsekvenser.
Nu har en teori presenterats:
Den mänskliga personlighetens fulla utveckling = den fullständiga funktionen hos människans homeostas
Denna teori ger tre ansvarsfulla handlingsvägar – och en oansvarig.
Ansvarsfulla handlingsvägar:
1. Acceptera den provisoriskt och pröva den;
2. Framföra välgrundad kritik;
3. Eller lägga fram en bättre teori.
Den oansvariga handlingsvägen:
Tystnad är en fortsättning på samma lagbrott.
Slutsats: Utplånandet av rättvisa ur det mänskliga samhället
Underlåtenheten att genomföra artikel 13 i ICESCR var inget vanligt lagbrott med begränsade konsekvenser.
Denna bestämmelse var avsedd att skapa förutsättningar för utvecklingen av människor som skulle:
- förstå rättvisa;
- se orättvisa;
- vara känsliga för andras lidande;
- vidta åtgärder innan katastrofen slår till;
- tillämpa lagen på grundval av rättvisa;
- och bygga fred så att människor kan leva tillsammans med tolerans och vänlighet.
Ändå ignorerade regeringarna denna skyldighet.
Följaktligen kom personer vars personligheter förblev ofullständigt utvecklade att inta inflytelserika positioner inom den akademiska filosofin, domstolsväsendet, politiken och internationella institutioner. De håller ett öga stängt och ser därför bara en del av verkligheten. Dessutom har maktens narkotiska verkan förlamat de moraliska nerver som driver människan till handling. Endast deras munnar förblir aktiva och upprepar orden ”rättvisa”, ”lag”, ”demokrati”, ”fred” och ”de mänskliga rättigheterna” som skivor vars nålar har fastnat i ett spår, medan inga meningsfulla framsteg görs på något av dessa områden.
Konsekvenserna av detta lagbrott sträckte sig långt bortom berövandet av en viss form av utbildning. Den allvarligaste skadan som detta lagbrott tillfogade mänskligheten var frånvaron av rättvisa i det mänskliga samhället. Avsaknaden av rättvisa har i sin tur utsatt mänskligheten för en kedja av katastrofer: frånvaron av Förebyggande Rättvisa, omvandlingen av lagen till ett instrument för att bevara en orättvis ordning, det selektiva åberopandet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, barnens fortsatta lidande, fattigdom, krigens fortsättning och miljöförstöring.
Genom att underlåta att fullgöra sin skyldighet att främja den mänskliga personlighetens fulla utveckling berövade regeringarna samhället människor som kunde se orättvisa, förstå rättvisa och förverkliga den.
De bröt inte bara mot en lag.
Genom att bryta mot den lagen berövade de oss möjligheten att verkligen genomföra den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
[1] Den ofullständiga funktionen hos två tredjedelar av människans homeostas är inte den enda begränsning som människor delar. Människor kan fortfarande inte förutsäga tidpunkten och platsen för jordbävningar med nödvändig precision, och denna oförmåga skördar många människoliv varje år. Ändå har det, från antiken till våra dagar, upprepade gånger observerats att vissa djur uppvisar ovanligt beteende före vissa jordbävningar och försöker ta sig bort från riskområdet.
Nyare forskning har också visat att vissa djur kan uppfatta förändringar eller signaler timmar före vissa jordbävningar – förändringar eller signaler som människor normalt inte kan upptäcka.
Mekanismen bakom denna förmåga är ännu inte fullt ut förstådd. Mänsklighetens oförmåga att förklara ett fenomen är dock inget bevis på att fenomenet inte existerar.
[2] Jag undantar inte mig själv från de begränsningar som alla människor delar. Av denna anledning har jag upprepade gånger och ödmjukt beskrivit slemmöglet som min lärare, eftersom det var denna levande organism, som saknar hjärna, som ledde mig till att inse den ofullständiga funktionen hos två tredjedelar av min egen homeostas.
En betydande del av mitt intellektuella arbete ägnas därför åt att undvika de fällor – såsom kognitiva snedvridningar – som mitt eget sinne ständigt lägger i min väg. Även om jag inte innehar en position där mina misstag blir bindande beslut som påverkar andras liv, utsätter jag ständigt mitt eget tänkande för kritik för att i möjligaste mån minska dessa misstag. Mot denna bakgrund är jag förvånad över arrogansen hos dem som träder in i politiken och maktstrukturerna utan att erkänna dessa mänskliga begränsningar, fattar beslut som påverkar andras liv och sedan tar illa upp när den mänskliga personlighetens ofullständighet och den ofullständiga funktionen hos två tredjedelar av människans homeostas påpekas. Det är som om Bahman Azadfar är den enda av alla människor som förväntas erkänna dessa gemensamma mänskliga svagheter och sträva efter att övervinna dem.