Map of Way

Bahman Azadfars konflikt med realpolitik i Sverige rörande penningtvätt

Från 1991 till 2014, under drygt tjugotre år, strävade jag efter att övertyga de svenska myndigheterna om att kampen mot penningtvätt inte bara var en ekonomisk fråga, utan snarare grunden för att stoppa finansiering av terrorism och begränsa kriminella gäng. Men idag, när svenska städer kämpar med krisen kring den gängkriminella verksamheten, visar en granskning av händelserna att det som utspelade sig under dessa decennier – oavsett beslutsfattarnas avsikter – i praktiken resulterade i ett ”systematiskt vilseledande”.

Det som genomfördes i Sverige under täckmanteln av vad som kallades en regim mot penningtvätt var, i sina strukturella konsekvenser, inget annat än Fusk och fasad; en situation där den juridiska ytan upprätthölls, men den verkställande viljan förblev i praktiken ihålig.

1. EU-direktivet mot det svenska dödläget

År 2005 tydliggjorde Europaparlamentet uppdraget för samtliga medlemsstater genom att anta direktiv 2005/60/EG. I artikel 1 i detta direktiv slogs det uttryckligen fast: ”Medlemsstaterna ska säkerställa att penningtvätt och finansiering av terrorism är förbjudna.”

Men vid införlivandet av detta direktiv i nationell lagstiftning år 2009, antog den svenska regeringen ett ”minimalistiskt” tillvägagångssätt. Lagstiftningen som antogs under titeln Lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism fokuserade främst på administrativa formaliteter snarare än direkt kriminalisering. Konsekvensen av detta tillvägagångssätt blev att penningtvätt, i strid med EU-direktivets anda, inte definierades som ett ”självständigt brott” i den svenska straffrätten.

2. Byråkrati för folket, verkställighetsvakuum för brottslingar 

Istället för att etablera straffrättsliga instrument lades fokus på rapporteringskrav. Enligt kapitel 3, 1 § i denna lag blev alla finansiella institut och verksamheter skyldiga att rapportera misstänkta aktiviteter eller transaktioner utan dröjsmål.

Statistiken avslöjar en slående strukturell motsägelse:

Under 2013 nådde cirka 11 000 rapporter om misstänkta transaktioner (STR) finanspolisen (FIU), samtidigt som enheten endast hade cirka 15 till 16 specialister till sitt förfogande. Denna situation innebar att den omfattande rapporteringen inte ledde till att brott upptäcktes, utan i praktiken resulterade i en enorm ansamling av obearbetade rapporter. I själva verket hade byråkrati kommit att ersätta effektivt polisarbete.

3. Definitionen av ett ”paradis för penningtvätt” i ett juridiskt vakuum

Ett ”paradis för penningtvätt” avser en situation där enorma volymer av misstänkta medel strömmar in i systemet, samtidigt som det saknas effektiva juridiska instrument för att bekämpa dem. I dåtidens Sverige saknade FIU de nödvändiga juridiska verktygen för att väcka åtal, även om de bedömde en rapport som allvarlig.

Fram till juli 2014 existerade inte brottsrubriceringen ”penningtvätt” i svensk lag; istället drevs fallen under den svagare rubriceringen penninghäleri. Dessutom var fenomenet ”självtvätt” (när den huvudsakliga gärningsmannen tvättar sina egna brottsvinster) inte kriminaliserat. Oavsett politiska bortförklaringar skapade denna strukturella lucka en säker passage för brottsvinster.

4. Slutsats: Realpolitik kontra rättvisa

Varför skedde detta? Svaret ligger i en logisk analys av systemets beteende:

(a) Att upprätthålla en internationell fasad: Att anta lagstiftning utan självständig kriminalisering var ett sätt att lätta på trycket från EU, utan att det finansiella och politiska systemet behövde konfronteras med utmaningarna av storskaliga rättsliga processer.

(b) Outsourcing av tillsyn: Att lägga kostnader och bördor på vanliga medborgare och småföretag var ett billigt och riskfritt val för byråkratin, medan en genuin kamp mot kriminella gäng skulle ha inneburit betydande kostnader.

(c) Att producera statistik istället för säkerhet: Kravet på omedelbar rapportering fungerade snarare som en byråkratisk sköld än ett verktyg för rättvisa, vilket gjorde det möjligt för regeringen att förlita sig på statistik för att skapa en illusion av kontroll.

Genom att erkänna denna skillnad mellan ”lagens form” och ”rättvisans anda” kan vi förstå fenomenet Icke-lag (Non-law).

Lagen (2009:62) var en ”Icke-lag”; en text som, samtidigt som den behöll sitt juridiska skal och sina formaliteter, hade tömts på sitt rättvisa innehåll. Istället för att skydda folkets rättigheter blev den ett verktyg för att vilseleda den allmänna opinionen och skydda makthavarnas intressen. Att avslöja denna sanning är en nödvändig förutsättning för att förhindra att folkets suveränitet stjäls i maktens korridorer.